Livskraft i samspel

Kategori: Kropp & Rörelse (Sida 2 av 11)

Personlig utveckling.

Äntligen har vi en vinter värd namnet! Trädens grenar tyngs ner och varenda skarp linje har rundats av med detta vita mäktiga snötäcke som lagt sig över landskapet. Det vore en skam att inte nyttja den här vintern till fullo. Och som jag gör det. Jag tar vara på varenda tillfälle som ges – jag skottar snö. Och skottar snö. Och skottar snö. Och skottar snö. Till förbannelse. Och jag, som i vanliga fall föredrar att använda muskelkraft, har känt mig heligt välsignad med möjligheten att använda morfars Grålle från 1956. Fylld av tacksamhet har jag kopplat på plogbladet. Med bakhjulsdrift och handgas har jag sen sladdat runt på gården för att få bort snön så pass att övriga sysslor kan skötas.

Men som sagt. Det gäller att ta vara på alla tillfällen som ges, när moder natur bjuder på en sådan här vinter. Att göra allt det där som det finns möjlighet till när snön ligger tjock över landskapet. Att våga leva fullt ut, testa sina gränser – live on the edge. Och snöröjer man med en Grålle, på vägar som tvingats överplogas för att överhuvudtaget ha en chans att få undan snön – ja, då är det verkligen att living on the edge.

Framhjulet som balanserar på dikeskanten, medan jag sneglar bak mot snöbladet för att försäkra mig om att snön förs åt sidan. För att sedan falla tillbaka ut i vägbanan igen. Så jag gör mitt bästa föra att  minnas blomstrande diken och deras geografiska läge i förhållanden till träd och stängselstolp. Det går sådär. Med hjärtat i halsgropen styr jag försiktigt några centimeter längre ut på kanten. Hela tiden beredd. Hela tiden med foten på den vänstra hjulbromsen, som en sista räddning att sladdsvänga upp framdelen på vägen igen, om oturen skulle vara framme. Men då måste man vara jävligt snabb. För när framhjulet skär ner i diket, då skär det ordentligt. Och sen sitter jag där. Fast. Så in i bomben. Kedjorna på bakhjulet som river upp grusvägen, när jag försöker ta mig loss. Framhjulet som bara gräver ner sig allt djupare, för varje försök. Och det är då det är dags att stanna upp, och inse att situationen bjuder några olika valmöjligheter. 

1. Bli förbannad, slå på ratten och skrika några väl valda ord till den förbannade snön, det dumma diket och den klena traktorn. Detta kan lätta på trycket, men löser sällan problemet.

2. Ring en vän. Det gjorde jag första gången (ja, det har hänt flera gånger. Två för att vara exakt.) Funkar bra, under förutsättningen att vännen är hemma och har en bättre traktor. Och att den inte själv sitter i diket.

3. Se det hela som en kurs i personlig utveckling. Helt gratis och med mycket god förankring i vardagen dessutom! Jag kallar metoden; skyll-dig-själv-och-börja-gräv.

Så jag gjorde det sista, jag började gräva. Jisses vad jag fick gräva. Det hjälpte föga. Så jag hämtade plankbitar från sågen, vilka jag pusslade med kring däcken. Grävde och pusslade. Pusslade och grävde. Körde fram några centimeter. Fortsatt grävande och pusslande, för att backa några centimeter. Gräva och pussla.

Så där höll jag på i någon timme. Och tänk er sen känslan, när jag kör traktorn ut på vägen igen. När jag lyckats fått upp den ur det förbannade skitdiket, helt själv, med en spade och några brädbitar. Tänk er det glädjetjutet som ljöd över skogarna! Sällan har jag känt mig så oslagbar, sällan har jag känt mig så starkt, sällan har jag känt mig så fullt levande. Personlig utveckling i dess bästa form.

Så säg till när ni vill ha en kurs, det finns många diken att köra ner i.

Kroppens signaler och vägval.

Snön ligger som ett mjukt och glittrande täcke därute och själv ligger jag under en filt inne på kökssoffan. Det kan tyckas en aning nonchalant så här i juletider, men faktum är att jag upprätthåller en högst ofrivillig jultradition – julsjukan. Varje år blir någon, eller i värsta fall några, i familjen sjuka under julveckan.

I år var det tydligen min tur trots att jag, enligt min egna åsikt, har haft min beskärda del av hosta och snuva det här året. Och jag vet, att det här är kroppens sätt att säga ifrån. Att säga, nu räcker det, och därmed basta! Det handlar inte om julstress, för någon sådan har jag inte, och kommer heller aldrig försätta mig i. Det handlar heller inte om brist på vitaminer, felaktig kost, brist på motion, dålig planering, för lite struktur – det handlar om för hög belastning och för lite återhämtning. För få möjligheter att bara stirra rakt ut i luften och låta tankarna flyta, utan mening, utan mål. Ett ganska vanligt fenomen nuförtiden, tyvärr. Och det är därför som första frontlinjen i mitt immunförsvar strejkat under hela året, som en varningssignal – det här håller inte!

Den är ruskigt smart den där kroppen. Även om vi som människor inte alltid är villiga att lyssna vad den försöker säga oss. Inte jag heller till en början. Så jag är oerhört tacksam över att omges av människor som har sett det jag själv inte ville se, och påtalat det för mig. Tack.

För det spelar ingen roll hur roligt och inspirerande saker och ting är – dygnet har bara 24 timmar och av dessa timmar kräver kropp och knopp ett visst antal timmar för sina basala behov. Motion, bra mat, social stimulans och återhämtning. Och det är så lätt, så lätt, att börja ignorera de här behoven, förminska dem, när dygnets övriga timmar inte räcker till för allt det där som vi vill göra. Allt det där som vi inbillar oss att vi måste göra. Och det är då kroppen börjar säga ifrån. Och det är då det är dags att lyssna. Innan det är för sent.

Jag har insett att jag måste välja väg. Jag kan inte lönearbeta och samtidigt utveckla gården. Jag kan inte utveckla gården och samtidigt lönearbeta. Så det kommande året ligger allt fokus på gården. På djuren, på odlingarna, på familjen. På skrivandet.

Om det kommer fungera vet jag inte. Men jag är beredd att ta den risken. Ge det ett helhjärtat försök, med envishet och tålamod. Och ödmjukhet inför livets svängningar. Så kanske, om ett år  eller två, så är jag ännu lite klokare. Kanske söker jag mig då tillbaka till ett klassiskt lönearbete. Kanske gör jag det inte. Den som lever får se. Det viktiga är att jag har gjort ett val, och att jag insett att jag måste det.

Men nu ska jag först av allt bli frisk från den här envisa hostan och förkylningen. Ta hand om er därute!

Vinterprojektet.

Just nu står det lite still med husbygget igen, och det finns flera förklaringar. En är att det är väldig vackert ute, så det är svårmotiverat att  sätta lister inomhus. 
En annan förklaring är att det med jämna mellanrum kommer några centimeter pudersnö, vilket inbjuder till spännande spårspaning. Det är alltid lika spännande och roligt att se vilka djur som smyger runt husknuten. Just nu är det ett lodjur, bland annat. Jag vet inte om det är samma individ, men vi hittar spår varje vintern. Ändå har vi aldrig lyckats fått en skymt av det, till min stora förtret. Tänk er synen att beskåda hur det flyter fram i skogskanten, över skaren, i månljusets sken. Chansen finns ju. Uppenbarligen.

 Sen så tar ett nytt projekt en del av vår tid också, vilket har blivit mycket viktigare än att få huset klart. Vi anlägger nämligen en ishockeyplan. Till att börja med.

Millimetermannen är nämligen initiativtagare och byggherre. Och som ni kära följare redan vet, så är hans måtto; det-ska-ta-mej-fan-vara-rejäla-grejer! Med andra ord vet man aldrig vart det kommer sluta. Men just nu är det en ganska fin is, på en vacker plats. Och i väntan på de stora sponsorerna som kan fixa jumbotron och uppvärmda publikloger med tre-rätters middag, så kallar vi den Slaktarn´s Arena.

Oavsett namn – här kommer många viktiga slag utkämpas under kommande vinter.

Höstdagar och stadsföräldrar.

Dagar som dessa så undrar jag varför inte alla bor ute på landsbygden. Det gör jag i och för sig varje dag, men dagar som denna är jag än mer oförstående till den globala urbaniseringstrend som råder. Jag tänker ofta på det. Vad människor i en stad gör, när jag gör allt det där som bara ett hus på landsbygden kan erbjuda.

Som idag, när hösten visade sig från sin mest charmanta sida och vi kom hem lite tidigare än vanligt.  Jag slängde ner mellanmål i korgen och följde efter barnen ut i odlingarna. Vad gör man i en stad när man kommer hem tidigt? När man inte har en trädgård att gå ut i, när man inte bara kan låta ungarna springa fritt medan man själv står i fönstret och brer mackor? Och hur beter man sig sen, när man väl packat matsäck och tagit sig ut till någon grönyta, när en av ungarna behöver kissa? Kan de dra ner byxorna och springa till valfritt ställe som här, eller hur gör man?

Jag tänker mycket på det, hur man gör som förälder i en stad. Mest för att det verkar så krångligt. Svårt, jobbigt, omständigt. Jag är starkt imponerad av dessa föräldrar, för själv hade jag aldrig pallat trycket. Och är oerhört tacksam över att jag bor där jag bor. Jag hade aldrig överlevt småbarnsåren utan skogen inpå knuten. Hade aldrig klarat mig utan friheten att klippa gräset 05.30 med en morgonpigg unge på ryggen. Jag hade aldrig orkat mig igenom de tyngsta dagarna utan min vedterapi nära till hands.

Men nu har jag överlevt småbarnsåren, kanske tack vare skogen och den enkelhet som livet här för med sig. Och nu njuter jag. Jag njuter av barn som klipper ner frösättande broccoli, som följer med mig på skattjakt och gräver upp potatis, som letar fram hammare och såg och snickrar en fälla av oklar sort. Sen njuter jag inte fullt lika mycket när de på eget bevåg springer in med jord under skorna, svarta händer och fickorna fulla med mosade tomater. Men ändå. Det är ett lågt pris i förhållande till vad vi får tillbaka. Tid tillsammans. Frihet. Motion. Kreativitet. Mat. Livet i all sin exceptionella enkelhet.

Odlingens fokus.

Odlingarna. Ska vi vara helt ärliga så ser dem för jävliga ut. Men det spelar ingen större roll i sammanhanget, för att stoltsera som vackra och inbjudande har aldrig varit deras syfte och inte heller min bakgrundstanke. Och jag är oerhörd tacksam för att jag tidigt beslutade mig för att upptäcka odlingens universum med andra värderingar än estetik som främsta mål.

Det började med rörelseglädje. Och skaparglädje. Och att göra något av dessa två tillsammans med mina barn. Så vi började gräva, mest för grävandets skull. Det var roligt, nästan jämt. Och skönt, nästan jämt. Och jag blev glad. Alltid.

Men det mest fantastiska uppvaknandet blev när vi sedan på hösten skördade av våra 6 sättpotatisar. Det var som en skattjakt. Och för varje liten knöl som vi grävde upp tillsammans så yttrade vi ett litet glädjetjut. Kolla där – en till! wohooo! När jag sen stod där med famnen full med potatis, redo att gå in och laga mat till familjen, så kände jag mig rikare än någonsin. Rörelseglädjen och skaparlusten gav oss mat på bordet. Och inte vilken mat som helst – ekologisk och närodlad, pinfärsk direkt från vår egna mark. Och där var väl ungefär där förälskelsen slog till.

Jag har utökat odlingarna stadigt sedan dess. Fortfarande låtit rörelseglädjen och skaparlusten driva mig. Låtit gemenskapen, upplevelserna och upptäckandet stå i centrum. Jag har lärt mig massor, driven av nyfikenheten. Varför blir det så här? Kan man göra så här? Jag testar! Ibland har det gått, ibland inte. Oavsett har jag hela tiden fått en ny erfarenhet och en ny kunskap att bära med mig. Både kring hur man sköter en gröda, hur man bygger bra jord och på vilket sätt som får skötseln att flyta smidigt. Jag har också lärt mig hur man kväver potatisar, hur många sniglar som kan bo i ett kålhuvud och vad som händer om man inte toppar tomaterna. Värdefulla kunskaper som går att bygga vidare på, nästa år. Trots att de inte var så lyckade det året som de förvärvades.

Gemenskap, motion, mat, glädje och en tydlig känsla av sammanhang – alla dessa viktiga enheter har jag funnit i odlingen. Rörelseglädje, skaparlust och nyfikenhet. Och för mig väger dessa så mycket tyngre än det som ögat ser. Kanske kommer också estetiken en dag få ta sin plats. Men hade jag börjat med den så hade jag aldrig varit där jag är idag.

Carpe Diem – (få in höet för fan!)

Helgen som gick bjöd på fantastiska dagar. Solen som värmde från en himmel blå, vinden som spelade i grenar och bladverk. Sommardagar. Och det gäller verkligen, att ta reda på dessa få dagar när de bjuds. Oavsett vad som står i kalendern, oavsett vilka måsten som ligger över dig. Dessa dagar måste få ta sin plats med solens strålar, vinden och dofterna. Dessa dagar ska helt enkelt höet slås av och köras in.

Och det föll sig som så, att höbärgningen sammanföll med ett kalas. Ett ypperligt sammanträffande visade det sig. För vi gjorde det enda rätta och satte gästerna i arbete. När tårtfaten gapade tomma så greppades högafflarna och traktorn rullade iväg ut till åkrarna. Alla hjälpte till!

Det var lite problem med diverse maskiner, vilket är mer eller mindre att räkna med när man som nybörjare släpat hem sånt som andra vill bli av med. Men arbetskrafterna gick inte av för hackor!

Mina brorsbarn visade sig vara imponerande effektiv arbetskraft och var en riktigt tillgång! Föga förvånande egentligen. Så nu funderar jag kring hur jag på bästa sätt kan uppmuntra min bror och blivande fru till att avla fram ett par till ungar.

Och jag skulle kunna bjuda er på en utsvävande beskrivning om hur det känns att åka hölass, omgiven av sommarängens allsköna dofter och de torkade grässtråna som sticker och kliar överallt, trots att de ändå är så mjuka. Men det känns en aning överarbetat när jag har följande bilder. De säger mer än tusen ord. Känslan att åka hölass.
 

 Innan kvällen var slut, så var första höskullen fylld och ett lugn infann sig på gården. Ett lugn och en stor förnöjsamhet. Jag tror det är det som kallas för lycka. Den känsla som infinner sig när man har fått göra det man älskar, tillsammans med dem man älskar. Och under tiden uppfyllt ännu ett av livsmålen. Och det gjorde jag, hela dagen. Carpe Diem – få in höet för fan!

Jag mår som bäst när svetten rinner.

Jag mår som bäst när svetten rinner. När det salta, blöta tränger fram vid hårfästet och sakta rinner ner för min panna. Salta droppar som målar streck från min tinning ner till käkens sluttning. Droppar som sakta växer för att sluta som en blöt fläck på min tröja. Det är då jag mår som bäst. När kroppen gör vad den är skapt till att göra. Och varje ansträngning ger ett synbart resultat.

En vattenho som blir fylld. En potatisland som formas, en stenmur som växer fram. En höskulle som fylls med gräs från våra marker. Synbara resultat som är en liten del i något mycket större. Något meningsfullt. Något som ger mig mat eller virke till vårt hus. Ved inför vintern och välmående djur. Öppna landskap fyllda med mångfald. Vackra vyer att vila själen emot.

Och det är då, när varje muskel påminner mig om att jag lever, som jag mår som allra bäst. När hjärtat slår som ett målinriktat ånglok. Do-dunk. Do-dunk. Andetagen som blir allt djupare, musklerna som slutligen gnäller efter syre, svetten som rinner ner längs halsen. Tänder som bits ihop och beslutsamma rynkor blir till fåror i solhärjad hud.

Och sen, stunden när det tar stopp. När jag pustande stannar upp och lyfter blicken. Vilsamt fäster den sig mot korna som betar i skogskanten. Svansarna slår och jag vet att på deras solvarma ryggar retas flugorna. Katten smyger i det höga gräset. Svalorna dyker in under mossiga tegelpannor. Ljudet av hjärtslag och flåsande andetag övertas långsamt av fåglarnas ivriga kvitter. Tankarna finns inte, bara ljudet av ljusgröna löv i en sommarvind. Jag torkar svetten ur pannan och blir stående. Inväntar kroppens lust att fortsätta. Sen hugger jag i igen.

Och det som i andras ögon är slit och förpliktelser, är i min värld meningsfullt och viktigt. Det ger mat, det ger mening, det ger ett tryggt hem på en vacker plats. Till mig, min själsfrände och våra barn. Och jag mår som bäst när svetten rinner. Så. Det är inte så konstigt att jag valt det här livet.
.

Bråda dagar.

Det är bråda dagar nu. Nu när våren bestämt sig för att bli försommar och kvällarna är långa ljusa och, än så länge, knottfria. Det finns tusen saker att skriva om. Alla de där tusen sakerna som jag pysslar med om kvällarna tills mörkret sakta sänker sig över skogen och fågelsången tystnar, om blott för några timmar. Exprimentella potatisland, spenatuppror, nya husdjur och nya ko-erfarenheter. Grisfrågor. Sånt som hör livet till, helt enkelt.

Men det stora projektet nu är den nya hagen, en bit upp i byn. Just nu röjer vi undan sly och tar bort en del träd. Det är några dagars jobb, trots att vi är flera som hjälps åt. Lämpliga träd kvistas och används till stängselstolp. Det känns fint på något sätt, att det ena liksom ger det andra, att allt hänger ihop. Och framför allt, att vi gör allt det här tillsammans.

Det blir mycket ris och grenar som ska släpas. Vilket är en av mina favoritsysselsättningar, faktiskt. Som balsam för själen. Jag beskrev det mer ingående förra året, här; Släpa ris och reda tankar.

Men nu måste jag sova. Det är så lätt att glömma det, dessa ljusa bråda dagar.

Ved, virke och herrparfym.

Våren är här, och det tydligaste tecknet på det är att vi är klara med veden. Doften av björk och gran som torkar i vårens vindar är nästintill oslagbar. Hjärtat blir liksom så där varmt och det pirrar i kroppen. Skulle kunna vara en storsäljare som herrparfym. Med en bas av solvarm hud och möjligtvis en liten spets av tvåtaktsolja också. Jag skulle falla som en fura.

Hur som helst, det känns rätt fint att ha veden avklarad. Och efter vedtider så kommer virkestider. Vi har plockat om virket som vi sågade förra året för att göra plats åt det nya. Rejäla granplank från vår egna skog. Det är jävlar i mig kärlek det.

Knas-Katten var självklart med och kollade kvalitén. Han synade noga och klassificierade sedan sortimentet i tre olika kvalitéer för att de ska nå rätt användningsområde.

Det förstaklssiga virket är husvirke och ska användas till lador och hus. Andrasorteringen är grisvirke och får duga till grishus, gethus och andra djurbyggnationer. Ja, förutom till korna då, de klassar in under husvirket. Oklart varför, men uppenbarligen förekommer någon form av hiarki på gården.

Sen är det skräpet som blir över och det är mitt virke till mina odlingsbyggnationer. Man kan lätt tolka det negativt att jag får lov att husera bland tredjesorteringen, medan Millimetermannen plockar ut godbitarna ur virkeshögen. Själv ser jag det som en fråga om talang – Millimetermannen behöver raka brädor, medan jag klarar av alla sorters virke. Slutsatsen får du dra själv.

En sådan dag.

Det är en sådan där dag då orden inte riktigt hamnar där jag vill. Då dem liksom stockar sig i både hals och fingrar, och mest far omkring i huvudet som ett disigt moln. Och på axeln sitter den där lilla Djävulen och viskar elaka saker i mitt öra.

Och det är en sådan där dag, då äggskalet inte vill lossna från frukostägget. Då jag tappar nycklar och blandar ihop datum. Missförstår information och slår i tån på byggnadsställningen. Så där så att det sjunger en enformig ton, både i metallen och i mig. Ögonen svartnar och någonstans står ett barn och skriker för att syskonet har tagit en bit av fel frukostmacka.

Och det är en sådan där dag, då självsprickan öppnar sig på tummen. Då matdosan visar sig vara möglig, datorerna krånglar och jag bara hittar en av barnens vantar. Och skor. Och strumpor. Och ändå ligger de ta-mig-sjutton överallt, men ingen är likt den andra. Och utanför fönstret övergår det tidiga aprilregnet i snö.

En sådan dag har det varit idag. Sådanna dagar har det varit hela den här veckan. Tunga, frustrerande, förvirrande.

Men det har också varit en sån dag då kollegan delar med sig av sin matdosa. En sån där dag då jag upptäcker blommor på mina fönstersådda sockerärtor och kossorna är kelsjuka. Då barnen slagit sina mjuka armar runt min hals och viskat hemligheter i mitt öra. Då jag fått middagen serverad och glass med frysta jordgubbar till efterrätt. En ¨sådan dag då jag kommer hem till en uppfylld vedkorg, ursotad spis och en stark hand som ömsint smeker mig över kinden.

Det har varit en bra dag.

Och det ser jag först efteråt som jag i ren självbevarelsedrift toksprungit intervaller i 20 minuter. Tänk vad lite träning kan göra.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2021 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑