Kategori: Kropp & Rörelse (Sida 3 av 11)

Bråda dagar.

26 maj, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är bråda dagar nu. Nu när våren bestämt sig för att bli försommar och kvällarna är långa ljusa och, än så länge, knottfria. Det finns tusen saker att skriva om. Alla de där tusen sakerna som jag pysslar med om kvällarna tills mörkret sakta sänker sig över skogen och fågelsången tystnar, om blott för några timmar. Exprimentella potatisland, spenatuppror, nya husdjur och nya ko-erfarenheter. Grisfrågor. Sånt som hör livet till, helt enkelt.

Men det stora projektet nu är den nya hagen, en bit upp i byn. Just nu röjer vi undan sly och tar bort en del träd. Det är några dagars jobb, trots att vi är flera som hjälps åt. Lämpliga träd kvistas och används till stängselstolp. Det känns fint på något sätt, att det ena liksom ger det andra, att allt hänger ihop. Och framför allt, att vi gör allt det här tillsammans.

Det blir mycket ris och grenar som ska släpas. Vilket är en av mina favoritsysselsättningar, faktiskt. Som balsam för själen. Jag beskrev det mer ingående förra året, här; Släpa ris och reda tankar.

Men nu måste jag sova. Det är så lätt att glömma det, dessa ljusa bråda dagar.

Ved, virke och herrparfym.

2 april, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Våren är här, och det tydligaste tecknet på det är att vi är klara med veden. Doften av björk och gran som torkar i vårens vindar är nästintill oslagbar. Hjärtat blir liksom så där varmt och det pirrar i kroppen. Skulle kunna vara en storsäljare som herrparfym. Med en bas av solvarm hud och möjligtvis en liten spets av tvåtaktsolja också. Jag skulle falla som en fura.

Hur som helst, det känns rätt fint att ha veden avklarad. Och efter vedtider så kommer virkestider. Vi har plockat om virket som vi sågade förra året för att göra plats åt det nya. Rejäla granplank från vår egna skog. Det är jävlar i mig kärlek det.

Knas-Katten var självklart med och kollade kvalitén. Han synade noga och klassificierade sedan sortimentet i tre olika kvalitéer för att de ska nå rätt användningsområde.

Det förstaklssiga virket är husvirke och ska användas till lador och hus. Andrasorteringen är grisvirke och får duga till grishus, gethus och andra djurbyggnationer. Ja, förutom till korna då, de klassar in under husvirket. Oklart varför, men uppenbarligen förekommer någon form av hiarki på gården.

Sen är det skräpet som blir över och det är mitt virke till mina odlingsbyggnationer. Man kan lätt tolka det negativt att jag får lov att husera bland tredjesorteringen, medan Millimetermannen plockar ut godbitarna ur virkeshögen. Själv ser jag det som en fråga om talang – Millimetermannen behöver raka brädor, medan jag klarar av alla sorters virke. Slutsatsen får du dra själv.

En sådan dag.

30 mars, 2017 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Det är en sådan där dag då orden inte riktigt hamnar där jag vill. Då dem liksom stockar sig i både hals och fingrar, och mest far omkring i huvudet som ett disigt moln. Och på axeln sitter den där lilla Djävulen och viskar elaka saker i mitt öra.

Och det är en sådan där dag, då äggskalet inte vill lossna från frukostägget. Då jag tappar nycklar och blandar ihop datum. Missförstår information och slår i tån på byggnadsställningen. Så där så att det sjunger en enformig ton, både i metallen och i mig. Ögonen svartnar och någonstans står ett barn och skriker för att syskonet har tagit en bit av fel frukostmacka.

Och det är en sådan där dag, då självsprickan öppnar sig på tummen. Då matdosan visar sig vara möglig, datorerna krånglar och jag bara hittar en av barnens vantar. Och skor. Och strumpor. Och ändå ligger de ta-mig-sjutton överallt, men ingen är likt den andra. Och utanför fönstret övergår det tidiga aprilregnet i snö.

En sådan dag har det varit idag. Sådanna dagar har det varit hela den här veckan. Tunga, frustrerande, förvirrande.

Men det har också varit en sån dag då kollegan delar med sig av sin matdosa. En sån där dag då jag upptäcker blommor på mina fönstersådda sockerärtor och kossorna är kelsjuka. Då barnen slagit sina mjuka armar runt min hals och viskat hemligheter i mitt öra. Då jag fått middagen serverad och glass med frysta jordgubbar till efterrätt. En ¨sådan dag då jag kommer hem till en uppfylld vedkorg, ursotad spis och en stark hand som ömsint smeker mig över kinden.

Det har varit en bra dag.

Och det ser jag först efteråt som jag i ren självbevarelsedrift toksprungit intervaller i 20 minuter. Tänk vad lite träning kan göra.

Kvällsrundan.

22 mars, 2017 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Jag hoppar i overallen och drar på mig raggsockorna. Hinner tänka att de behöver tvättas, men känner inte hur de känns mot huden. Plockar snabbt på mig pannlampan, handskar och drar ner mössan över öronen. Stressad. Barnen somnade senare än vanligt och jag har mycket som hänger över mig, som pockar på min uppmärksamhet. Mycket som ska göras innan jag stänger ögonen för den här dagen. Vill. Vara. Effektiv. Behöver göra kvällsrundan hos djuren innan jag kan börja beta av det andra. Packa hö, fylla vatten, förbereda inför morgondagen. Matdosa, ryggsäckar, kläder. Handlingslista. Snabba steg ut genom dörren. Drar pannlampan över huvudet och ser inte stjärnorna på den svarta himlen. Svär över min egen klumpighet när jag tvingas bära vatten dubbelt så långt efter ett missöde tidigare i veckan. Det sinkar min tid.

Korna ligger nöjda i halmen när jag kommer. Idisslar. Jag fyller vattnet och går sedan fram för att hälsa. Klia lite, kika lite. Försäkra mig om att de mår bra. Det gör dem. De idisslar och tittar ut i mörkret. Sträcker uppmanande på halsen när jag kliar dem, vill ha mer. Vill att jag ska ta där under hakan, vid käken, snett nedanför örat. Där.

De ligger lugnt ner i halmen och jag hukar för att lättare komma åt. Vilda sträcker mer på halsen, trycker sig mot mina händer. Jag knäböjer för att hålla balansen. Tillåter mig själv att landa. Utsidan av mitt lår mot hennes varma runda mage. Hennes huvud i mina händer. Hon grymtar förnöjt. Så där som bara Vilda, den spralliga kvigkalven kan grymta. I en suck lägger hon ner huvudet i mitt knä. Tyngden och värmen. Tryggheten. Jag lägger min kind mot hennes breda panna. Den är len. Vi sitter så ett tag, hon och jag. Jag lyssnar till hennes andetag. Kanske lyssnar hon till mina, jag vet inte. Men om hon gör det, så hör hon att dem blir lugnare. Djupare, bredare. Fria. Och det är först då jag ser stjärnorna på himlen. Märker avsaknaden av månen och ser den blöta marken som nu åter har frusit. Och jag tänker, att varenda sönderstressad jävel i det här landet, borde få möjlighet att klappa en ko.

Efter ett tag går jag in. Stegen är sävliga och tanken lugn. Kvällsrundan tog längre tid än vanligt. Jag behövde uppenbarligen det.

De finaste stunderna.

8 mars, 2017 / SlaktarStina / 5 kommentarer

De finaste stunderna är när vi är tillsammans. När vi gör saker tillsammans. Familjen. Jag, Millimetermannen och de där nyfikna, fundersamma, uppfinningsrika små varelserna som är våra barn.

Som i helgen när vi genomförde första etappen av årets vedmaraton här på gården. När vi står där nere på gårdsplanen bland stockar, sågspån och vedklampar. Vi fyra. Alla iförda overall och hörselkåpor. Solen som inte vill nå fram genom molnen och snön som trotsigt börjar falla. Det gör inget. För ungarna skyfflar spån för glatta livet och jag och Millimetermannen sköter maskineriet. Det flyter på. Vi flyttar fram stockar och låter vedmaskinen kapa och klyva dem till nästa vinters ved.

Det kommer en tung stock. Otymplig, snedvriden. Så där som man kan bli efter en livscykel där törnarna varit många. Den är svår att flytta och vi får kämpa på. Och helt plötsligt så är vi fyra som sliter, knuffar och drar. Barnen har på eget bevåg kastat spadarna och slutit upp vid vår sida. De kämpar och sliter. Tar kommandot och räknar in oss, skriker hejaramsor. Heja mor, heja mor! Jag smälter inifrån och ut. Mina krafter blir enorma. En blick på Millimetermannen och jag kan konstatera att han upplever detsamma. Våra blickar möts och mer än så behövs inte.

När stockuslingen är på plats gör vi high-five och sprider lovord över vårt fina samarbete. Vi är ett bra team! Sen kastar någon sågspån i sitt syskons ansikte och får en spade över armen i gensvar. Tårarna sprutar och energin är slut. Vi går in. Gör upp en eld i spisen och dukar fram smörgås och kaffe. Varm choklad och bortglömda pepparkakor.Kinderna hettar och musklerna är trötta.

Och jag känner, i varje cell av min kropp, att trots alla ställen i världen, trots alla människor som finns, trots allt spännande som finns att göra, uppleva, uppnå. Så vill jag bara vara precis här, med precis de här människorna och kapa ved. Så att vi nästa vinter, återigen, kan tända en brasa i spisen efter en stunds meningsfullt arbete ute på gården. Detta är min plats på jorden. Och de finaste stunderna är när vi är tillsammans.

En brudklänning och ett pucko.

1 mars, 2017 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Det var en mycket sällsynt lördag. Sällsynt, för jag hade bestämt mig för att uppdatera min garderob. Så jag satte Millimetermannen i jobb, lämnade iväg barnen och drog till närmaste second hand butik.

Och där var där jag såg den, hängandes på den kromade ställningen. Som en svan bland ankor, som en pärla bland gråstenen – den perfekta bröllopsklänningen. Ja, inte för att jag planerar att stå brud inom de närmaste åren, utan för att det helt enkelt bara var den perfekt bröllopsklänningen. Knälång, enkel, handskräddad. En diamant från 50-talets England. Den Perfekta Bröllopsklänningen. Och hittar men den perfekta bröllopsklänningen, så där, för några hundringar en vintergrå lördag – ja, då får det där med karl, datum och ringar helt enkelt lösas senare.

Så jag greppade målmedvetet om galgen och styrde stegen in bakom det vävda skynket. Klädde av mig på överkroppen och darrade nästan på handen när jag förde av klänningen från galgen. Den var mjuk, men frasade ändå nästan obemärkt. Dragkedjan i sidan var så gott som onsynlig men löpte enkelt och ljudlöst när jag öppnade den. Kvalité och skickligt skrädderi i sin bästa kombination. Jag lyfte upp klänningen över huvudet, sträckte upp armarna och höll andan av förväntan. Lät skapelsen glida ner över axlarna, ner över brösten. Andades in. Och insåg att här är det stopp. Det går inte. Livstycket är för snävt. Besvikelse.
Jag förde armarna neråt för att lyfta av mig klänningen. Ett oroväckande ljud. Ljudet av tyg som hotar med att gå sönder. Jag försökte igen, långsamt, försiktigt. Det stramade över skulderbladen. Spände i det vackra tyget. Jag viftade lite menlöst med armarna ovanför mitt huvud. Försökte få tag på en tygbit att dra i. Försökte hasa mig själv mot väggen för att på något sätt rubba livstycket som utan nåd låst fast mina armar. Det gick inte. Så fort jag sänkte armarna, hotade klänningen med att spricka. Brista, gå sönder. Bli förstörd.

Och gud nåde den som spräcker en handskräddad klänning från 50-talets England. Sånt gör man bara inte.

Så jag står där, med armarna över huvudet och en klänning som jag inte får av mig. Jag behöver hjälp. Ropar lite försiktigt, söker kontakt. Så där lite ursäktande, som man gör när man inte riktigt kan förklara hur man hamnade där, i den hjälpsökande situationen. Så att säga.

Ingen av de arbetande volontärerna hör. De dricker kaffe och har trevligt. Äter kakor som smular och skrattar hjärtligt. Har säkert inte en enda tanke på att något pucko lyckats fastna i en klänning bakom skynket. Det drar lite kallt åt mitt nakna ryggslut. Klänningsfållen kittlar lite retsamt när jag tillslut inser mitt enda alternativ. Jag spatserar ut i butiken. Med händerna över huvudet och överkroppen gömd i en mjukvit klänningskjol. Jag är svettig efter mina tröstlösa avklädningsförsök. Viftar lite prövande med händerna för att påvisa mitt behov av hjälp. Slutligen blir jag upptäckt av en vänlig själ som inser problematiken. Det är med röda kinder jag rör mig tillbaka mot skynket med min kommande befriare i släptåg. De hjärtliga skratten fortsätter. Möjligtvis en aning högre. Och jag är tacksam över att jag behöll byxorna på.

Catwoman.

2 november, 2016 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Tystnad. Barnen som sover och en eld som brunnit ut. Endast lampan lyser bakom gardinen och avslöjar alla de pyttesmå flingor som faller i mörkret utanför. Så som de gjort hela dagen. Och jag vet att jag har ett par timmars snöskottning framför mig. Det blir ett bra motionspass.

Jag skalar långsamt en mandarin vid köksbordet innan jag ger mig ut. Den doftar jul och mina nariga händer blir kladdiga. Svider. Jag hör ett rasslande ljud i den gamla väggen bakom mig. Möss. De jävlarna. Jag tittar menande mot katten som ligger på stolen bredvid. Han möter min blick och gäspar stort. Vänder sen långsamt bort huvudet som om jag inte var där. Som om mössen inte var där. Kattjävel.

Jag beger mig ut. Snön är tung och lika kompakt som tystnaden omkring mig. Jag hugger i. Skyfflar på. Svettas. Pannlampan på mitt huvud skapar en liten bubbla i det stora mörkret omkring mig, när jag rör mig över gårdsplanen. Fram och tillbaka. Skyffel efter skyffel. Det är meditativt och meningsfullt. Tungt.

Jag har nästan skottat klart när ett par svarta ögon ser in i mina. Där i allt det vita. En mus. På en hundradels sekund står det klart för oss båda. Det här är mitt territorium och jag kommer att försvara det. Den sticker. Jag kastar mig efter. Som en målvakt i en OS-final sträcker jag ut varenda centimeter av min kropp när jag far genom luften. Landar i den fuktiga snön. Och fångar den. Med händerna.Våra blickar möts och vi båda vet att den kommer inte uppleva någon mer gryning.

Sen går jag in. Tänder en eld i vedspisen och hänger mina blöta kläder ovanför. Kinderna hettar och mitt hår är ruffsigt. Jag hör barnens djupa andetag och lågornas fladdrande. På stolen vid köksbordet ligger katten kvar. Den har inte rört sig en millimeter. Och ute fortsätter snön att falla.

Lite förnuft och mycket känsla.

24 oktober, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Just nu består mitt liv av ytterst lite förnuft och väldigt mycket känsla. Magkänsla. Bra magkänsla. Som om kroppen förstår något som min hjärna inte kan lista ut.

Och därav kom det sig som så, att jag hamnade i ett gammalt kapell. Lönnlöven låg glödande på grusplanen utanför och jag hade mina tjockaste koftor på. Raggsockor. Regnet var ljudlöst och himlen grå. Men inne under det höga taket, ljöd röster. Melodiska, lekande. Till en början återhållsamma, trevande. Efter några timmar mer kraftfulla. Ivriga. Rop, sång. Ett kulturarv. En kurs i kulning.

Dagen efter är jag fortfarande lite omtumlad. Omtumlad men fast. Lite chockad över de kraftfulla ljud som kroppen kan frambringa. Fascinerad. Och under regntunga skyar med gödselgaffeln i hand, så kan jag inte låta bli att ropa bortom bergen. Det är läskigt. Men för befriande för att låta bli.

Lite förnuft och mycket känsla. Jag kommer fortsätta öva på att kula. Jag delar ut gratis öronproppar till er som behöver.

Tacksamheten över hjälpsamheten.

25 juli, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Då var vår första höskörd inne på skullen. Den blev helt full. Trötta i musklerna och med hödammet som kittlar i näsan så spekulerar vi i hur många decennier som passerat sedan den senast såg ut så här. Torkar svetten ur pannan och kommer inte fram till något bra svar. Men det är nog länge sedan. De matfriska bockarna ska nog ska kunna äta sig mätta över vintern.

Vi räknar inte på kostnaderna. Inte heller på tiden det tagit för att slå, vända och bärga höet från alla dessa små åkerplättar. Vi utgår från att det inte lönar sig, för så är det nog. Att det hade varit både billigare och mer tidsbesparande att köpa hö från någon storbonde på annan ort. Men allt handlar inte om pengar. Allt handlar inte om tid. Det finns så många andra värden i att bruka dessa små plättar som trängs mellan storskogen och igenvuxna snår, här, i närheten av gården.

Doften av nyslaget gräs som kittlar i näsan. Kokkaffet som hälls upp i en termos, den fulla fikakorgen. Kvällsljuset som silas mellan träden när dagens sista småbalar slängs i. Barnens lek kring åkrarna, skratten uppe på skullen. Tröttheten i kroppen när vi alldeles för sent kry
per ner mellan svala lakan. Meningsfullheten och teamkänslan som hela tiden dallrat i luften.

Och när vi förnöjt står och lutade mot skullens uråldriga timmervägg, lite stolta över att det lilla berg av torra grässtrån som vi åstadkommit, så uppfylls vi av tacksamhet. Tacksamhet över att vi har dessa möjligheter. Tacksamhet att allt gick bra. Men framför allt tacksamhet över all den hjälpsamhet som sköljt emot oss dessa dagar. Byfolk som kommit med sina egna maskiner för att hjälpa till. Slängt på höbalar. Givit oss av sin tid. Grejer har lånats ut, dörrar har stått öppna, barn har passats. Vi har fått hjälp med traktorer som har krånglat, blivit bjudna på paj och framför allt så har vi fått förtroendet att bruka marker som inte är våra.

All denna hjälpsamhet! Tack.

Cellulosaisolering och kroppsmått.

30 juni, 2016 / SlaktarStina / 1 kommentar

Arbetet med utbyggnaden fortskrider, även om rapporteringen om den är bristfällig. Den senaste tidens jobb har helt enkelt inte gjort någon större synlig skillnad, vilket gör det hela ganska tråkigt. Men inte desto mindre viktigt.

Men nu står det klart för att isoleras i slutet av veckan – äntligen! Det kommer hit en firma och sprutar i cellulosaisolering och allt är förberett och klart, i sann Millimetermanns anda. Tillslut. För det fanns en del frågetecken fram tills alldeles nyligen. Men som oftast när Millimetermannen har frågorna, så är det jag som har svaren. Den här gången var jag svaret.

Ett frågetecken handlade helt enkelt om hur vi skulle komma åt att isolera ute i hörnen. Problematiken kring detta kan författas till en hel roman, men jag ska bespara er den informationen. Vi kan nöja oss med att konstatera att det hela ligger ganska trångt till, men ändock, det måste isoleras.

Och det är här som jag är nyckeln till evig framgång och lycka. Eller något sånt. För det visade sig att huset är byggt efter mina kroppsmått. Om det är ren tillfällighet, eller är en tydlig reflektion av Millimetermannens dagliga tankar låter jag vara osagt. Men vi kan konstatera att bjälklagen på övervåningen är placerade med min rumpas bredd och tjockleken är en bröstkorg hög. Ganska exakt. Och det är ju bra.

För det möjliggör att jag kommer in till de där hörnen och får den äran att sköta isoleringsslangen. Under förutsättningen att jag håller samma kroppsform till det kommande veckoslutet vill säga, midsommar och kalas till trots. För trots att mina mjukare delar på bröstkorgen under de senaste åren uppnått en imponerande flexibilitet, så var det inte många millimeter över att spela med.

Återkommer med ny rapport när isoleringen är på plats, då är det nämligen dags att riva väggen. Och det känns som att det är då, då som det roliga börjar på riktigt.