Kategori: Ord & Tankar (Sida 15 av 20)

Städning av höskullen.

8 februari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi har städat ur den gamla höskullen. Klöver och timotej som legat där i säkert 50 år, fick se sitt sista dagsljus medan eldens lågor tillintetgjorde dem.

Jag vet några som blir besvikna. Med tanke på hur mycket råttskit som jag skyfflat under dagen, så har jag idag gjort tusentals individer hemlösa. Men det struntar jag i. Det kändes så oerhört bra. Ut med det gamla, in med det nya. Den här gården skall få liv, och då menar jag något annat än tusentals råttor som dansar macarena (do you remember?) i ladorna.

Barnen är kläckta, markerna är våra och planerna är oändliga. Till sommaren kommer getterna. Till nästa vinter har huset växt fram. Vi ska byta tak på ladorna, måla, bygga ny väg, riva, bruka och leva. Det är nu det börjar – på riktigt!

Min närmaste vän.

4 februari, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag har några nära vänner. Sådana där riktigt nära vänner som man helt enkelt är sig själv med, i glädje och sorg, i framtid, nutid och dåtid. Sådana där vänner som man gör allt för. Som är viktiga. En av dessa vänner står mig närmare än andra. Vi har vuxit upp ihop och delat alla livets överraskningar. Allt från lyckan över att att vinna ett gosedjur i ett lotteri till sorgen att förlora en far.

Men vi har inte alltid varit vänner. Det var först för några år sedan som vi blev vänner på riktigt. Fram till då hade jag tyckt hon varit lite konstig. Annorlunda och lite knepig, svår att ha att göra med. Ganska ointressant och till råga på allt ful. Men vi hängde tillsammans. Genomled tonåren och klev in i vuxenvärlden. Fortfarande tillsammans, men med en ganska infekterad relation.

Men så hände något. Jag insåg att den här tjejen blir jag inte av med. Hur mycket jag än hånade, förkastade och ogillade henne, så fanns hon kvar. Alltid fanns hon där, så jag bestämde mig för att ge henne en chans. Att försöka acceptera det där som var annorlunda och intressera mig för det där ointressanta. Försöka hitta ett sätt att umgås. Ett sätt att bygga upp tillit och respekt, förtroende och ärlighet – bygga en vänskap.

Jag är evigt glad över att jag gav henne en chans, för idag är vi de närmaste vänner. Hon får mig att skratta och står upp för mig i när vinden blåser hårt. Hon får mig att glädjas åt mina framgångar och ger mig mod att söka förändring där det behövs. Hon är allt som en närmaste vän ska vara. Hon är viktig.

Hon och jag umgås jämt. Vi lever tillsammans och kommer att dö tillsammans. Vi är oskiljaktiga. Vilket vi i och för sig hade varit även om vi inte blivit vänner. Och just därför är hon den viktigaste vänskap som finns – vänskapen till mig själv.

Terapi för en småbarnsmorsa.

24 januari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vissa dagar är barnen bäst när de sover. Vissa dagar är Millimetermannen bäst om han är några kilometer bort. Vissa dagar är bäst om jag bara får vara helt själv. Idag var en sådan dag.

Så jag gick ut i vedboden. Vedboden är min terapeutiska oas. Där kroppen får arbeta, hjärnan vila och här och nu är det enda som räknas. Andra människor har inredningsdetaljer med Carpe Diem graciöst skrivet på de mest vardagliga saker. Om jag skulle ha något liknande så skulle jag ha texten Hugg för fan! inristat i vedkubben. Det har jag inte, vilket kanske säger sig självt.

Jag börjar alltid med de värsta kubbarna. De där stora,sega, snåriga, kvistiga jävlarna som envist gnäller när jag klyver dem. De som kräver att jag tar i ända från tårna för att yxeggen skall kila sig in i de envisa fibrerna. Och med vedträet fastkilat vid yxan får jag sen banka. Banka, banka, banka med all den kraft som jag har för att de envisa fibrerna millimeter för millimeter skall sära sig från varandra. De är envisa, men jag är värre. Jag vinner varje gång, för jag ger mig inte. Och det är så fruktansvärt skönt att veta det. Att bara jag fortsätter, bara jag kämpar på, så i sinom tid kommer det usliga vedträet klyvas.

När jag vunnit tillräckligt många segrar mot de värsta kubbarna så går jag över till de enkla. De där fina, kvistfria björkbitarna som klyvs av ett enda hugg. Där den perfekta tekniken i kombination med en väl slipad yxa ger känslan av att skära i rumstempererat smör. Det blir nästan monotont. Vedträ upp – svinga yxa – donk-donk – vedträdet klyvs och faller till marken- vedträ upp – svinga yxa – donk-donk – vedträdet klyvs och faller till marken. Ett flyt, en enkelhet, beroendeframkallande. Bara en till.

De riktigt, riktigt fina vedträna hugger jag sen tändved av. Håller i dem med handen, lägger yxeggen an och liksom kastar ner det hela i huggkubben så träet spjälkas upp till fina, lättanvända stickor. Det är sådan härligt ljud. Jag hör riktigt hur det spjälkar. Och det ljusa träljudet som uppstår när de sen faller ner mot det bösiga trägolvet – det är lugnande.

Sen när handen är för trött för att hålla i yxan längre, så travar jag upp allt. Tändveden i en hög, de andra i en annan. Tittar på resultatet av min ansträngning. Känner mig nöjd och lugn. Sen sätter jag mig på huggkubben. Känner värmen i kroppen sippra ut från halsöppningen i jackan, känner tröttheten i kroppen. Stirrar ut på snön som faller utanför, lyssnar på tystnaden och tänker på absolut ingenting alls.

Det är så oerhört helande.

Sen, när jag nästan börjar huttra, då går jag in igen. Som en lite bättre människa än vad jag var när jag gick ut.

Sammanfattning 2014

30 december, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det känns bra att sammanfatta året som gått, det rekommenderar jag alla att göra – oavsett om man har en blogg eller inte!

Vad minns du mest från 2014?
Dagen då Pyret föddes. Känslosam och självklar att nämna i en sån här fråga. Annars minns jag en varm sommar och sena nätter med Pyret. Pirret i magen som uppstår när man pratar framtidsdrömmar med sitt livs kärlek. Äventyr och lekar med Knådden. Försäljningen av vår gamla släktgård.

Finns det något som du skulle ha velat göra annorlunda?
Nej. Jag är nöjd med hur mitt liv har varit det här året och hur det är nu, så det finns inget att ångra – Alla beslut har tagit mig hit där jag är idag.

Vad gjorde du som du är stolt över?
Födde vårt andra barn.

Hur jag lyckats samordna vardagen – Två små barn, en pågående utbyggnad, försäljning och utflyttning av en gammal släktgård, träning, mat, sömn, gårdsgöra och en man som jobbar borta. Jag har organiserat det bra!

Dessutom har jag lärt mig backa med släp – viktigt.Förresten kan jag köra framåt med släp också, inte att förakta.

Reste du någonstans?
Ooohhh ja! Jag såg apor, kameler och det var olidligt varmt – Furuvik tror jag visst landet hette.
Det var årets varmaste dag och vi åkte i vår skrotbil utan AC och höll bokstavligen på att avlida, då vi tvingades ha fönstren stängda pga brandrök från den stora skogsbranden. Det var rena farsen, som det lätt blir när vi är ute på äventyr. Hemresan minns jag bara som ett dimmigt töcken, jag var helt nerslagen av värmen. Men vi avslutade den med att åka direkt till skogssjön och slänga oss i. Tystnad, kyla och frisk luft. Då grät jag över att vi bor så jäkla bra.

Vad tittade du på?
Om man nu menar i skärmväg så var det mest Emil i Lönneberga (still going strong) och Barnkanalen. Det har blivit en del traktorer på YouTube också… mest på ryska av någon anledning.

Vad lyssnade du på?
Förutom mina barns varierande vokabulär och ljudnivå så… ljuden som uppstår i tystnaden. Den är helt fantastiskt. Men det resulterade i att vi slängde ut en helt fungerande frys för den lät så vidrigt. Oj, nu lät jag ju helt dum i huvudet, men jag lovar – den lät verkligen hemskt. Eller så är jag bara lite dum i huvudet, det kvittar, ut åkte den iallafall ljudmiljön i tystnaden blev helt annorlunda.

Och så lyssnar jag på Gustaf Ollas listor på Spotify när jag tränar – kan rekommenderas! (Sök på Ollas i Spotify, så hittar du dem.)

Vad läste du?
Fuck your fears av Johannes Hansen. Någon bok om grönsaksodling och lantbruk samt några spännande bloggar. Jordbruksverkets röriga hemsida skall icke förglömmas!

Mest otippat i år?
Att jag har varit med och styckat en älg och överväger om jag ska gå en styckningskurs någon gång i framtiden. Försök förklara det för mitt 14-åriga jag som bröt ihop av en etik-och-känslostorm på biologilektionen när vi skulle disikera en fisk. Och som övervägde att bli vegan och djurrättsaktivist men insåg att köttbullar var för gott. Otippat.

Sak som du är mest förvånad över 2014?
Jag har slutat bli förvånad.

Hur gick det med målen för 2014?
Det har gått alldeles utmärkt, bättre än väntat tillochmed! Jag har fött mitt andra barn, klarar av att hantera två barn, vi har gjutit en platta till utbyggnaden och jag har börjat träna igen.

Några mål för 2015?
Få upp tak och stomme på utbyggnaden. Ta hand om getterna (och barnen också, såklart.) Köpa en cykelkärra så jag kan cykla med båda barnen. (Herregud vad vi ska cykla! Cykla-cykla-cykla!) Riva storhuset. Städa ur ladorna som äntligen är våra. Fortsätta upprätthålla en fin må-bra bas med bra mat – bra sömn – bra träning. Det är lösningen och framgångskonceptet till allt (nästan iallafall). Lära mig hantera kameran. Lära mig stå på händer.

Vad vill du förändra till år 2015?
Ingenting. Och det är nog det som är problemet…Så en förändring kommer det att bli. Hur? det återstår att se. Men jag ser fram emot att få utvärdera 2015, det kommer bli ett viktigt år.

5 år senare

24 december, 2014 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Dina andetag har tystnat
ditt hjärta slår ej mer
Men stjärnorna fortsätter glittra
och snön den faller ner

Vinter skall bli till vår
sommar skall bli till höst
och alltid kommer vi att sakna
din kraftfulla, trygga röst

Men alltid finns du med oss
i skog, i mark, i hus
du finns i våra minnen
och i trädens trygga sus

Och vi säger inte hej då,
Vi säger; då ses vi sen
och när våra hjärtan stannar
så träffas vi igen

…………………………………………………………………………………………………………………

Fem år senare firar vi jul tillsammans med alla de barnbarn som du aldrig fick träffa. Vi har sålt skogen, sålt marken, sålt husen. Vi har gjort oss av med så många saker som var du.
Men det viktiga är kvar, min bror och min syster, det bästa som du gett mig. De är hälften du, precis som jag. Tillsammans minns vi det som var, gläds åt det som är och sörjer det som inte blev.

Du finns alltid med oss.

Julstök

19 december, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag är glad över att jag bestämde mig för att december skulle bli en månad av återhämtning. Tid till eftertanke, reflektion och en chans till att landa efter det intensiva år som varit. Fel månad kan man tycka, i december är det ju fullt upp med annat stök – julstök.

Men nej. Det där med julstök är något man själv bestämmer över, som jag bestämmer över. Och i år har jag bestämt mig för att tända ljus, släcka ner och göra så få måsten som möjligt. Det har fallit väl ut. Det här kan bli den bästa julen på länge.

Kanske för att jag har lekt cirkus istället för att städa. Kanske för att jag har gjort en årssammanfattning istället för att koka knäck. Kanske för att jag har läst tusenmiljonermiljarders barnböcker istället för att titta på Ernst. Kanske för att jag har sovit istället för att byta gardiner.

Eller så hade allt varit tusen gånger bättre om jag bara gjort allt det där. Och helst massa mer. Men det kvittar – jag är nöjd och min familj är nöjd. Bättre behöver det inte bli.

Ett december utan SlaktarStinas Adventskalender.

6 december, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Som ni märkt är det ingen adventskalender i år. Den enkla anledningen är att månaderna innan varit för intensiva för att utgöra en bra grogrund till fyndiga rim. Och nu när december äntligen är här och inleder slutet på ett oerhört händelserikt och intensivt 2014, så vill jag bara stanna upp och andas. Elda i vedspisen, förundras över månljuset och njuta av stillheten som uppstår av två sovandes barns djupa andetag. Titta tillbaka på allt som gjorts i år och känna; det där gjorde vi bra. Jävligt bra, till och med.

Jag har längtat efter att skriva. Jag har längtat efter att fota. Och det är precis det som jag ska göra nu i december. Så kanske är det ändå värt att besöka SlaktarStinas lilla tillhåll ute i cyberrymden nu i december, trots att det inte finns någon adventskalender.

Nu ska jag iallafall försöka fånga månljuset. På återseende!

Äntligen minusgrader!

7 november, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Det är en befriande känsla att, efter några veckor av regn och rusk, gå ut genom dörren och känna kall, torr luft som flödar in i lungorna och nyper mig i kinderna. Det känns som om en kappa av bly liksom faller av min axlar och jag kan äntligen sträcka på mig igen, äntligen andas. Jag njuter av att få sätta på mig ett till lager kläder, dra ner mössan över öronen och låta näsan bli lite så där rödsnorig. Höra fraset under fötterna när jag går över den nyligen frusna marken och ljudet av den tunna ishinnan som spricker när jag oförsiktigt klampar på i den frusna lervällingen som tidigare varit vår gräsmatta.

Nästa gång världen blir grön så är det så mycket som händer. Taket och stommen ska upp på utbyggnaden. Getterna flyttar in på vår gård. Gamla lador och byggnader ska få nytt liv, medan andra ska få ett oundvikligt men värdigt slut. Det är så spännande, nu kan det äntligen börja hända saker!

Men tills dess skall jag njuta av minusgraderna.

För mycket kaffe och tonårstankar.

24 september, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Jag borde sova vid det här laget, men det är inte lätt när man har varit på föräldramöte och druckit för mycket kaffe. Livets svarta guld som är för gott för att vara utan. Helt stick i stäv med hur jag resonerade som tonåring. Då var kaffe ett socialt accepterat gift som jag aldrig skulle tillåta mig själv att bli beroende av. Men tiden går och även den envisaste tonåring blir tillslut vuxen, tack och lov.

Det hade varit intressant att få samtala lite med mitt tonårs-jag. Om värderingar, handlingar, mål och drömmar. Om livet. Men det hade nog varit helt lönlöst, så det är nog lika bra att det inte är genomförbart. Hon hade aldrig lyssnat. Men hon hade definitivt tyckt att jag är helt dum i huvudet som har grävt ner mig i ett lätt kaffeberoende.

Vid närmare eftertanke så skulle hon nog överlag tycka att jag var helt dum i huvudet. Bosätta sig i skogen, i Dalarna, med en inhemsk skogslantis. Skaffa två barn innan 30, gräva upp hela gården och skaffa afrikanska dvärggetter – vad fan håller du på med!? Hon hade sett på mig med nederlag i blicken. Jag hade klappat henne på axeln och gått tyst därifrån. Det hade varit lönlöst att försöka förklara vad livet har lärt mig.

100-årskalas – Respekt.

20 juli, 2014 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag har varit på hundraårskalas. Ett riktigt hundraårskalas. 100 år är respekt.

Runt borden satt glada människor och utgjorde en oändlig mängd livskunskap. Jag var blott en liten flickjänta i sällskapet, ty även den yngre generationen var nästintill dubbelt så gammal som mig. Solen strålade in genom de gamla fönstren på en man som en gång i tiden haft sin skolgång i samma lokal. Jubilaren. 100-årsjubilaren. Han som vet hur det var när elen kom till byn. Han som i hela sitt liv levt och verkat i den by där mina barn nu får börja sina liv.

Jubilaren Conrad (född 1914) tillsammans med Linnéa (född 2014).

Det bjöds på jordgubbstårta och kaffe med dopp. Allting hembakat såklart. Jag kände mig hedrad att få vara en del i gemenskapen och önskar att jag hade kunnat sitta där hela dagen. Sitta kvar hela dagen och lyssna till alla berättelser och livshistorier. Njuta och förundras över allt dessa människor varit med om – här – mitt i Finnmarkens skogar i en bortglömd del av Dalarna.

Det kunde jag inte. Jag var tvungen att hasta iväg med svetten rinnande i pannan, en unge under armen och en tid att passa. Jag gjorde det med en liten klump i magen. Det är inte varje dag man blir serverad ett helt livshistoriebibliotek med kaffe och jordgubbstårta som tillbehör.

Men kanske är det just den lärdomen som min generation behöver ta till sig. Att inte hela tiden hetsa vidare. Och att ta tillfällen i akt och ta oss tid att faktiskt lyssna till dem som levt ett helt sekel eller nära därtill. De som lagt grunden för att vi kan leva vår mer eller mindre bekymmerslösa liv med fantastiska möjligheter. De har så oändligt mycket att berätta. Roliga saker. Viktiga saker. Sånt man bara kan lära sig genom att leva.

Vi borde lyssna mer. För hur det än är – allt finns inte på internet. Och hundra år är respekt.