Kategori: Ord & Tankar (Sida 14 av 20)

Massajkrigaren

25 juni, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Barn är kreativa. Till alla föräldrars stora glädje och förtvivlan. Ty de slutar aldrig att överlista dig. De slutar aldrig att förvåna dig. De slutar aldrig att driva dig till den yttersta branten av hotande vansinne. De är helt fantastiska. De små liven.

Vi ska äta middag. Potatis, köttbullar, brunsås och lingonsylt. Ett säkert kort för att stilla hungern i magarna. Maten ligger på tallrikarna, och vid varje tallrik är middagsdeltagarna utplacerade, redo för att hugga in. Och i samma stund som maten läggs på tallriken så går startskottet för dagens match mellan morsan och Pyret. Pyret som med imponerande beslutsamhet har som mål att täcka så stor del av sig själv och omgivningen med det som ligger på tallriken. Morsan som med en idiots envishet försöker få Pyret att i första hand stoppa maten i munnen och därmed kanske spara sig själv en timmers saneringsarbete. Som joker i det hela sitter 3-åringen på andra sidan bordet och insuper all den kreativitet som hans lillasyster uppvisar.

När startskottet går är Pyret inte sen med att kasta sig över maten, ingen tid skall gå till spillo. Jag gör som vanligt ett tappert försök att introducera en sked. Eller en gaffel. Försöker. Fyller den med mat. Sträcker fram den mot det lilla krutpaketet som redan har lyckats få brunsås över hela magen. Hon tar den. Tittar på den. Och kastar den sen över axeln. Pang – på väggen. Den mosade potatisen sitter som en smäck mot den målade panelen. Som så många gånger förr. Jag ger upp bestickstrategin. Försöker hitta ett sätt där vi talar samma språk. Spelar i samma liga, vill samma sak.

Så jag tar en köttbulle i handen. Doppar den i sås och lingonsylt och stoppar den i munnen. Mmm vad gott! säger jag med en frenesi som bara en desperat småbarnsförälder kan uppnå. Hon tittar på mig med sin stora blåa ögon. Tittar ner mot sina köttbullar på tallriken. Upp mot mig igen. Höjer på ögonbrynen och ler i samförstånd. Som om vi hittat en gemensam väg. En väg där vi alla blir nöjda. Jag känner min puls stiga och ryggen blir rak. Ska jag äntligen få känna mig som en sådan där lyckad och pedagogisk förälder som alla länkade facebook-texter handlar om? Har jag äntligen lyckats?

Hon tar en köttbulle i sin mjuka lilla hand och doppar den ordentligt i brunså
sen och sedan lingonsylten. Jag känner mig som ett geni. Hon tittar på mig igen, med den såsiga köttbullen i sin hand. Håller blicken kvar när hon sedan med en beslutsam rörelse trycker köttbullen mot pannan, där de där fladdriga linstråna till hårfäste tar fart. Som en massajkrigare som förbereder sig för strid, drar hon sen långsamt köttbullen ner över pannan och näsryggen för att sedan stoppa den i munnen. Kinderna putar ut nedanför de stora blåa ögonen som ger mig en utmanande blick.

Jag sjunker ihop på stolen med en fnysande suck. 3-åringen fnissar förtjust och är snabb med att greppa en köttbulle och upprepa lillasysters kreativa matintag. Likt en vit flagg viftar jag lite lamt med hushållspapperet jag håller i handen. Känner mig besegrad och överrumplad, medan massajkrigarna förnöjsamt fortsätter att mätta sina magar.

Den blomstertid nu kommer.

27 maj, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Det känns som att våren har varit lång. Lång och utdragen på ett sätt som tilltalar mig. Jag tycker om våren. Att för varje dag se hur det lysande gröna sakta tränger undan det bruna beiga. Livskrafter som bryter mark på det mest självklara sätt.

Jag tycker om att se hur växtligheten ter sig innan den står i sin fullaste prakt. Hur löv och blad tränger fram ur de små knopparna och hur miljoners små grässtrån från en dag till en annan gör ängen till ett grönt täcke. Midsommarblomster som nästintill osynligt tränger sig upp ur marken och står där som en väntande bomb som skall ta oss till nästa nivå av grönska. Det är vackert och rofyllt. En långsam explosion av liv.

Och medan jag går där i all den nyutsprungna grönskan, så är det så lätt att bli förblindad av dess skönhet. Jag blir så snabbt van och för en stund tror jag att det kommer vara för evigt. Att sommaren är oändlig, att grönskan är här för att stanna.

Men de stackars krakarna som var först ut, de som med fullt mod trängde sig fram ur den ännu kalla jorden, vittnar om något annat. Deras levnadscykel har redan börjat nå sitt slut och det är först när marken ligger vit som vi kommer minnas den värmande glädjen de gav oss. De ger oss en påminnelse om att den här tiden går så fort. Den går fort och den väntar inte på oss, så som vi väntar på den.

Så strunt samma att vi har gått i långkalsonger och toppluva ända fram till nu. Och kanske får göra så i några veckor till. Naturen lyser sagolikt av grönska och liv. De ljusaste nätterna ligger framför oss och det enda vi vet är att lika snabbt som det kom, lika snabbt tar det slut.

Så. Gå ut. Nu.

Lukta och känn. Titta och lyssna. Insup det liv som en dag tar slut.

Riktiga lantisar.

12 maj, 2015 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Vi vaknade och regnet öste ner utanför vårt fönster. Millimetermannen suckade uppgivet och jag började hoppfullt scrolla väderprognoser. Regn. Regn. Och åter, regn. Suck. Ingen byggardag med andra ord. Vi åt vår frukost långsamt. Som om vädret kanske skulle hinna ändras om vi bara åt tillräckligt länge. Det gjorde det inte. Barnen lämnade bordet i det sedvanliga kaoset och där satt vi vuxna kvar. Med armarna i kors och blickarna riktade ut mot de regntunga skyarna. Ingen sa något, men det behövdes inte. Våra kroppar var fysiska gestaltningar av – jaha, vad gör vi med den här dagen? Skitregn.

Plötsligt hände det. Vi tittade samtidigt upp på varandra och stora leenden spred sig över våra ansikten. Såklart. DET ska vi såklart göra.

– Jag ringer! sa jag och kastade mig ner över telefonen.

En halvtimme senare var hela familjen inpackad i bilen. Regnet smattrade mot rutan och en deppig dag hade bytts mot glädjens dag. Väskan var packade med diverse resa-hela-dagen-med-småbarnsprylar. Varselbyxorna var på, kameran med, picknickkorgen full och i bagageutrymmet på vår skruttiga V70 så fanns en låda med halm. Lite tidigare än planerat men, vår lilla skogsfamilj skulle äntligen bli större.

Några timmar senare stannade vi för att få i oss lite lunch. I vårt bagageutrymme fanns Bobbo, Bamse, Sigge och Musse – våra alldeles egna dvärggetter. En fantastisk känsla som gav små fjärilar i magen och ett fånigt leende på läpparna. Och med detta fåniga leende, storstövlar och arbetskläder, så tågade hela familjen in i snabbmatsrestaurangen. Bonnläppar av finaste kvalité. Urbilden av landsbygdsmänniskan. Och en stolthet som är få förunnat att uppleva.

Några bord bredvid oss sitter ett par yngre karriärmän. Blanka skor och åtsmitande skjortor. Fixat hår och moderiktiga accessoarer. De sneglar lite på oss. Viskar och försöker dölja de roade ansiktsuttrycken som vi uppenbarligen frambringar. Det känns som att de skämtar om oss. Om att vi är riktiga lantisar. Om att vi har storstövlar, arbetskläder och barnsaker med en traktor på. Vi gestaltar deras fördomar till fullo.

Vi äter vår mat, så som en småbarnsfamilj äter mat. De unga männen följer oss med svårdolt nöje. De går ut samtidigt som oss. Deras bil står bredvid vår, jag ser det på långt håll. En välputsad, mörkblå av dyrare modell. De viker ömsint ihop sina jackor när jag öppnar den mörktonade bakdörren på vår otvättade skogsbil. En lukt av halm och get väller ut över parkeringen och i samma stund hörs ett ljudligt bräkande från bilen. Landsbygdsfamiljen hoppar in som om ingenting har hänt. Karriärsmännen fryser omedelbart till i sina rörelser och stirrar storögt på varandra. Hakorna nere vid knäna. Själv vill jag lägga mig ner och dö av skratt.

Vi åker iväg, hem. Hem till skogen, hem till gården, hem till lugnet, tystnade och livet. Regnet smattrar fortfarande på rutan. Barnen sover. Bak i bilen bräcker våra getter. Millimetermannen kör och våra blickar möts i backspegeln. Jag fylls av en inre värme som får det att brusa i hela kroppen. Det här är livet, mitt liv. Mor, fästmö, lantis och numera även getbonde. Fantastiskt.

Musse, Sigge och Bamse. Bobo är där bakom, han är ungefär lika stor(liten) som Knas-Katten.

Spekulationer kring livet.

3 maj, 2015 / SlaktarStina / 3 kommentarer

April har passerat och vi har tagit klivet in i maj. Min pappa hade fyllt 67 i dessa dagar, om livet hade velat oss annorlunda.

Jag tänker ibland på hur det hade varit om han fått bli pensionär och renoverat upp den där gamla skrothögen till bil, så som hans plan var. Han pratade om det så långt innan, hur allting skulle bli, hur allting skulle vara, efter den dag han tagit steget av från det ånglok som kallas arbetslivet.

Han kom aldrig dit. Livets verklighet, döden, hann före.

Jag tänker ibland på hur det hade varit om han en dag bara dök upp här, i det liv jag lever nu. Så långt ifrån det liv jag försökte bygga under tiden han levde. Vad han skulle säga. Vad han skulle göra. Hur han skulle vara som morfar.

Men kanske vet jag det, innerst inne. Hur han skulle klappa mig bak i nacken med sin grova korta korvfingrar och lite återhållsamt säga; det här gör ni bra, medan han stegade omkring på bygget iklädd arbetsbyxor som är aningen för korta och som gömde en plastkam i bakfickan. Sen skulle han skynda sig iväg för att hinna kittla sina barnbarn tills de kiknade, och antagligen skulle han ge dem något godis han köpt på macken. En plopp eller en lakritsstång.

Och efter att så många gånger sett mig i ögonen och frågat; varför vill du det här? så skulle han ge mig en sån där ganska hård en-arm-kram-klapp-på-axeln och säga; det kommer att gå bra. Bara du tar det lugnt.

Men nu är han inte här. Och frågan är om jag hade varit här, där jag är idag, om allt det där jobbiga aldrig hänt. Troligen inte. Döden kan lära oss mycket om livet.

Den vackraste tiden är nu.

29 april, 2015 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Det är nu det är som vackrast. När grönskan börjar tränga igenom allt det där bruna och ögat verkligen ser färgprakten som breder ut sig i slänterna. När man kan ana den där vackra gröna färgen som snart täcker varenda träd. Kvällarna som är ljusa, fåglarnas intensiva kvitter och knotten och myggorna som ännu ligger och kurar någonstans i väntan på varmare tider. Det går så oerhört fort.

Om någon månad är träden och marken grön och hjärnan har vant sig vid färgprakten. Istället för att vara en källa till glädje och förväntan, blir det ytterligare en kuliss till vardagens rullande gång. Det är intressant det där, hur snabbt vi vänjer oss. Och hur årstiderna rullar på och hela tiden byter av varandra, naturens egna klockverk. Fantastiskt.

(Och jag inser att jag börjar låta som de där urtorra och tråkiga lärarna jag hade i grundskolan. Men jag förstår lite bättre nu vad de menade i all sin naturromantik. Vilket i sig innebär att jag börjar uppnå samma ålder som de var i då, dvs tråkigt vuxen, vilket i sig är befriande.Jaja. Mer om det en annan gång.)

Hur som helst. Vi är ute mycket nu. Det finns så mycket att upptäcka. Entusiasmen väger lika tungt hos mig och barnen när vi vältrar omkring här i skogen och upptäcker världen som vaknar till liv. Luktar på mossan. Samlar pinnar. Plockar vitsippor. Klappar spindlar. Tuggar på kottar. Allt sånt där livsviktigt som man måste hinna med, dagar som dessa.

Vad du säger och vad du gör.

15 april, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag vet att du vill att ditt barn ska växa upp och bli en trygg människa. En människa som är stolt över sig själv och allt vad den är. Någon som ser på sin kropp utan att förkasta den. Utan att svälta, utan att överträna, utan att tortera den. Utan att klanka ner på sig själv, utan att påverkas av omgivningen. Du vill att ditt barn ska vara snäll mot sig själv. Vara stolt över vem den är och hur den ser ur. Du vill att ditt barn ska må bra, kroppsligt och mentalt. Du vill att ditt barn ska älska sig själv.

Så du förkovrar dig i texter om hur du ska tilltala ditt barn. Vad du inte ska säga, vad du ska säga och hur du ska säga det. Du uppmuntrar ditt barn att röra på sig, äta bra, sova ordentligt. Och när barnet sen säger något nedlåtande om sig själv, så ger du det en kram och säger; nej, du är bra precis som du är. För det är ju så. Du menar ju det du säger. Och du vill, från botten av ditt hjärta, att ditt barn ska förstå det. Att barnet ska älska sig själv.

Det är ju bra.

Men sen står du där, framför spegeln i din ensamhet, när du vet att ingen ser. Nyper dig i den mjuka huden och suckar. Drar in magen med besvärad min. Vrider och vänder på dig själv för att sedan stapla all nedlåtenhet mot din egna kropp framför dig, tills allt du ser är en hög med skit. Du bestämmer dig för att börja träna och äta annorlunda. För att gå ner i vikt. För att få plattare mage, fastare rumpa och mer muskulösa armar. Kanske gör du en förändring, kanske inte. Oavsett, så kommer du stå där framför spegeln igen. Kanske ältar du samma saker. Kanske förargar du istället det där gråa hårstråt eller skrattrynkorna runt ögonen som på något oförklarligt sätt förökar sig. Eller både och. Du kastar skit på dig själv.

Sen går du ut ur det stängda rummet. Tar på dig en mask som är genomskinlig. Kramar ditt barn och säger; du är bra, precis som du är.

Du gör precis det där som du inte vill att ditt barn ska göra. Och någonstans finns en förälder, som med hela sitt hjärta vill att du, just du, ska älska dig själv.

En början.

1 april, 2015 / SlaktarStina / 12 kommentarer

Tillsammans låg de i mörkret. Till ljudet av barnens sovande andetag viskade de om framtiden. Om en föräldraledighet som når sitt slut. Om en familj som skall fungera. Om ett arbete som tar mer än vad det ger.

– Vad vill du då?

Frågan träffade som ett strålkastarljus rakt i ögonen. Obekvämheten började krypa in på skinnet och den förut så avslappnade kroppen blev spänd. Hon visste det så väl. Hade nog alltid vetat. Men alltid sagt någonting annat. Någonting som inte gav henne känslan av storhetsvansinne. Något som var mer hanterbart. Som att läsa till ekonom. Eller plugga IT. Bygga ett hus, lägga sten, operera ett knä – vad som helst som egentligen inte betydde någonting. För henne.

– Sover du? viskade han och höjde lätt sitt huvud från kudden.
-Nej, jag bara…. Hennes släpande svar var knappt hörbart. Täcket kändes plötsligt för varmt.
– Men vad vill du då? Han stödde sig på armbågen och tittade mot hennes håll i mörkret. Upprepade frågan. Strålkastarljuset i ögonen igen. Sammanbitna käkar. Hans hand i hennes. Hon samlade allt sitt mod i ett djup andetag och kastade ut orden från det hemliga rum där hon samlade sin drömmar.

– Jag vill skriva.

Det hon alltid drömt, men aldrig vågat berätta. En våg av pirrande värme spreds sig genom hennes kropp. Men i samma stund som hon hörde sig själv yttra orden, drabbades hon av en lätt panik. Hon kände sig så naken. Blottad, sårbar och patetisk. Som om hon stod naken i ett strålkastarljus och skrek ut sina innersta tankar. Hans hand fortfarande i hennes.

– Gör det då. Alltid dessa enkla självklarheter
.

– Ja, men…suckade hon. Hon tog ett djupt andetag för att börja rabbla upp ursäkter som slutligen skulle stänga dörren till det där hon just hade sagt. Ursäkter som skulle bekräfta känslan av storhetsvansinne och slutligen leda fram till något annat. Något mer vettigt. Något mer hanterbart. Men han avbröt henne.

– Gör det då. Skriv. Prova. Skriv, och så ser vi vad som händer.

Han hade precis ställt sig i öppningen på den dörr hon hade tänkt smälla igen. Hans hand i hennes. Hennes hand i hans. Och ljudet av barnens andetag.

Resfeber.

4 mars, 2015 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Jag ska ut och resa. Ja, du läste rätt. Lantislollan med grankåda i håret och jord under naglarna ska ut i stora vida världen. Några dagar i ett annat land, en annan värld, helt själv. Eller ja, inte helt själv, det bor ju antagligen människor i det landet också. Iallafall minst de två som jag ska hälsa på och bo hos.

Men jag ska resa ensam, utan sällskap. Utan de två små framavlade vilddjuren som jag annars har med mig 24 timmar om dygnet. Jag kommer känna mig naken och bortkommen, som om jag har glömt något. Det är ju helt naturligt. Men eftersom jag vet om att den känslan kommer att komma, så kommer jag slå iväg den och bara njuta, som det så fint heter. Och sen inse att jag faktiskt glömde handbagaget när jag bytte flyg. Det är ju lite så som jag funkar.

Hur som helst är det lite spännande. Jag är inte särskilt resvan när det gäller resor utanför länsgränsen. Så det här ska bli riktigt kul. Några dagars äventyr, känna våren som kommit lite längre än här. Få längta hem, men ändå njuta av det annorlunda.

Jag ser fram emot sällskapet, kulturlivet, maten och egentiden. Jag ser fram emot att studera människor, ta kort och sitta på toaletten ifred. Jag ska läsa en bok och kanske starta på en egen. Jag ska se nya miljöer och prata tills stämbanden svullnar. Sova för lite, skratta för mycket och tycka tiden går alldeles för fort trots att det känns som en evighet tills jag får träffa barnen igen.

Sen ska jag komma hem, med upputsad livsenergi, och ta mig an livet här i skogen igen. Utbyggnad. Getter. Renovering av lador. Småbarnsliv. Allt det där som ger mig lyckofjärilar i magen. Jag kommer garanterat ha med mig en hel del blesyrer på temat ”Lantis i storstan”. Kanske får ni ta del av dem, kanske inte. Det återstår att se.

Huset som skall rivas.

25 februari, 2015 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Samtidigt som vi står i startgroparna för att bygga ut vårt boningshus, skall vi riva ett annat, bara ett stenkast härifrån.

Det är ett vackert hus, i all sin ålderdomlighet. Stora rum, brutet tak och kakelugn. Skafferier och skrubbar, spegeldörrar och en hemlighetsfull vind.

Det har potentialen att vara ett drömhus. För det går inte att undgå att drabbas av dess forna skönhet och storhet när man bekantar sig med huset.

Som att träffa en mycket gammal och skruttig dam och ana den där glöden som en gång i tiden varit en stor eld av livsvilja och personlighet. Ana en glöd som sakta håller på att slockna, ett liv som lider mot sitt slut.

För vi kommer försent. Stillsamma år har rullat på i takt med att miljontals små regndroppar fått det gedigna trävirket att ruttna. Det känns onekligen sorgligt. Sorgligt att vi inte kan rädda henne, sorgligt att vi måste ta det här beslutet, sorgligt att en sådan skönhet har fått förtvina.

Och jag tänker på de människor som en gång har bott i det här huset. De målinriktade händer som spikat i varje spik, sågat varje bräda och sen tätat med mossa från skogen intill.

Drömmen om ett hus som blev en sanning, efter otaliga timmar hårt arbete och slit. Precis där vi är nu. Jag och han, med våra barn springandes runt benen. Några generationer senare, men på samma gård, i samma skog och med samma berg som omger oss.

Vi river vi en dröm, men fortsätter på en annan. Och när vårens första solstrålar letar sig fram över grantopparna, känns det som att den gamla damen vet att detta är sista gången. Som om hon lugnt sluter ögonen och med ett förnöjt litet leende låter sig invänta slutet.

Och jag hoppas att de som en gång byggde det här huset, trots allt kan se på oss med förnöjsam blick när gården sakta vaknar till liv igen.

Purjolöken och Pippi Långstrump.

18 februari, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Det är en fin ålder som Knådden är inne i nu. Kreativ och problemlösande. Pratglad och nyfiken. Vill gärna hjälpa till. Som idag när vi var i affären, med minus på sömnkontot och en handlingslista lång som en tapetrulle. Låt mig beskriva närmare.

Vi äntrade affären som vi oftast gör; jag med en stor kundvagn med Pyret i och Knådden med en egen liten kundvagn. Handlingslistan fiskas upp ur någon av fickorna och sen börjar spektaklet.

– Här har vi äpplen, det ska vi ha. Vill du ta äpplena i din vagn?
– Vajfö äpple? vajfö äpple mor? säger den lilla sonen som om det är den viktigaste frågan i världen. Vilket det antagligen också är, just där, just då, för honom. Så jag försöker svara så gott som jag kan. Försöker vara en god mor. Försöker, försöker, försöker.

– För att de var slut hemma.
– Vajfö slut mor? Vajfö?
– För att vi har ätit upp dem.
– Vajfö?
– För att äpplen är gott.
– Vajfö gott mor? Vajfö?
– Men titta, här fanns päron också! Tillslut måste jag liksom vidare.
-Vajfö päron mor?
– För att päronen var slut hemma.
– Vajfö päron slut? Vajfö mor?
– Oj! nu höll vi på att glömma morötter också.
– Vajfö moötter mor? Vajfö?

Och så där fortsätter det. Både den stora och lilla vagnen var fyllda med varor när vi kom till kassan, så ni kan ju själva räkna ut hur dialogen förlöpte under turen i affären. Lite snicksnack så där. Varöfrvarförvarför. Nyfiket och utvecklande om du frågar någon som ännu inte varit där. Jävligt jobbigt och du frågar någon med minus på sömnkontot.

Hur som helst så hade vi tillslut betalat och var färdiga för att förflytta oss och de inhandlade varorna ut i bilen. Jag räckte Knådden purjolöken, han vill ju så gärna vara med och bära. Dessutom var den lite otymplig att ha i någon av kassarna. När jag sen vänder mig om för att ta resten av varorna hör jag en stolt, alltför välbekant liten röst, som sjunger bakom min rygg.

– Måla, måla, mååååla!

Jag vänder mig om, med fyra matkassar i händerna och med två under ögonen. Måla, måla, mååååla! Men han målar inte. Han sopar. Entrén. Med purjolöken. Oerhört kreativt, hjälpsamt och nytänkande om man nu är på det humöret. Det var jag inte. Så jag rev i åt honom att sluta. Så där gör man inte!
Och det är då han står där med purjolöken i sin hand, som en krigare som precis har sänkt sitt svärd. Han lägger huvudet på sned och tittar på mig med de där kastanjebruna ögonen och säger helt uppriktigt, Vajfö mor, vajfö?

Jag ids inte svara. Så jag föser ut honom genom dörren och vidare mot bilen. Och med purjolöken viftandes i handen tar han sen sats och hoppar i en vattenpöl. En riktigt stor och djup vattenpöl, med snömådd som mest är grå. Det stänker upp på bomullsbyxorna, ner i vinterskorna och upp på purjolöken. Han fortsätter hoppa. Vildsint, som en norsk skidsupporter i en VM-final, viftandes med en purjolök. Jag tappar tålamodet. Sluta! Du blir kall och blöt! Du har ju inga galonisar på dig!

Han stannar upp. Tittar på mig igen med de där kastanjebruna ögonen. Lägger huvudet på sned och i samma ögonblick har jag redan svaret på tungan. Svaret på varför han inte ska hoppa i vattenpölen. Men han fintar mig.

– Pippi Långstump gö så. Pippi Långstump inga galonisar.

Jag står som en fågelholk. Mållös. När kom hon in i bilden? Han lägger huvudet på sned åt andra hållet, klappar lite lätt med foten i vattnet, viftar uppgivet med den lortiga purjolöken och säger;

– Vajfö Pippi Långstump inga galonisar? Vajfö mor?

Ja, varför.