Kategori: Ord & Tankar (Sida 16 av 20)

Allt har sin tid.

30 januari, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Allt har sin tid. Och den här tiden tillhör inte bloggen, som ni märkt. Kanske kommer det en ny tid, där bloggen återigen tar en större plats. Kanske inte. Jag låter det hela vara osagt och ser vart livet för mig. Rätt var det är så dyker det nog upp något inlägg. Eller till och med flera stycken. Kanske.

Min hjärnkapacitet (de få procenten som inte är helt utslagna av graviditeten), används åt att plugga och organisera den lilla organisation som kallas familj. Däremellan så är den tänkande hjärnan helt avstängd och jag ägnar mig åt mer befriande aktiviteter som att vara rundningsmärke när Knådden spelar innebandy/fotbolls/käpphästpolo, leka ponny (även fast jag nog mest ser ut som ett gammalt sto med hängbuk, men det bryr sig inte Knådden om, han tycker jag är världens bästa häst) och dra bob med tillhörande barn på. Däremellan sover jag. Eller äter. Ibland både och.

Det händer så fruktansvärt mycket just nu. Eller snarare så ser jag hur de skymtar borta i horosonten. Några närmare än andra. Stora, viktiga, omvälvande händelser som måste få ta sin tid och få sitt utrymme. Jag samlar kraft och mod att ta mig an dem på bästa sätt. 2014 blir ett tufft och händelserikt år, och jag väntar lite otåligt på allt som kommer att hända.

Vi hörs när det finns läge. Tack för den ständiga ström som tittar in här. Tack.

Ett bidrag till gravidbloggarnas underbara värld.

12 januari, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Vi börjar såklart med dagens outfit:

– Noppig ulltröja som jag ärvt efter min pappa. Egenpåsydda kardborreband i ärmsluten och olagat hål på magen.
– Underställströja med grankåda (har inte fått bort det efter att jag bar ved en solig vårdag)
– Tjocka gravidstrumpbyxor från HM, vilka är totalt värdelösa eftersom de hela tiden hasar ner och ger mig den smickrande känslan av att vara medlem i familjen Simpor och Grodfötter. Dessutom är det så mycket tyg i grenen att det ser ut som om jag har camel-toe deluxe den korta stunden som de väl är uppdragna. Eller ser ut och ser ut – jag får väl om det är så det ser ut.
– Knähöga stödstrumpor från Apoteket
– Smink; bas av Järnvärde 110 som jag toppat med VinterImörkaSverige limited edition.

Och sen en bild som ger mer rättvisa åt min dagliga uppenbarelse, o-posad så att säga;

En urkass hållning till följd av ändrad kroppskonstitution i kombination med muskelförlust, och död-fisk uttrycket i ansiktet som kommer sig av att min näsa är så tät att jag måste flåsa genom munnen.

Jag har nu ungefär 3 månader kvar och under den tiden kommer jag bli otympligare, flåsigare, mer svullen och tröttare. Jag vet att det är något fantastiskt som väntar och som orsakar allt det här, men jag måste erkänna att jag har svårt att njuta av detta välsignade tillstånd. Så jag har kapitulerat inför den sociala förväntningen och övergått till att fascineras av de mer eller mindre nya upplevelser som kroppen nu delger mig.

Som att vakna med avdomnade fingrar. Att inte klara av att klättra upp lastmaskinen. Hur det känns när magen vilar mot låren när jag sitter och att brösten i sin tur vilar mot magen. Att behöva be om hjälp för att knyta träningsskorna. Hur jag plötsligt tycker att sill-tacos är en utmärkt idé som kommer att göra succé inom den gastronomiska världen. Att få ont efter en vanlig promenad och att den även orsakar en fysisk utmattning som liknas vid den jag kände efter att jag cyklat ett landsvägslopp med en klunga som var 10ggr bättre än mig. Tårar som sprutar som fontäner när jag ser Emil i Lönneberga. Att inte kunna andas när jag sitter i fåtöljen. En mage som inte funkar som den ska och det därmed känns som att jag föder en unge varje gång jag går på toa. Fast ur fel hål, så att säga. Hur magen tar emot när jag försöker kramas. Eller hur den slår ner på tallrikskanten när jag sätter mig för att äta. Eller slår i bordsskivan när jag reser mig upp. And so on.

Jag njuter inte, men jag fascineras. Och jag önskar att alla som vill uppleva detta välsignade tillstånd får möjligheten. Men allt är inte njutbart och fantastiskt. I alla fall tycker inte jag det. Dock verkar jag vara den enda i den gravida bloggvärlden med de känslorna. Men kanske beror det på att jag inte trippar runt i klackskor och bär de rätta accessoarerna. Så måste det vara. Jag får skärpa mig.

Välkommen du nya vardag!

8 januari, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Skylten är från Petters Laila Design och utgjorde priset i SlaktarStinas Adventskalender 2013

Med skräckblandad förtjusning har jag kastat mig in i en ny vardag. Jag har återigen plockat fram mina block, mitt pennfodral, min kalender och satt mig i skolbänken. Jag är student igen, pluggar. Med skräckblandad förtjusning, som sagt.

Förtjusningen kommer från att jag får tillgodose mitt behov av att lära mig nya saker. Men framför allt över att jag försöker göra någonting åt en situation som jag inte riktigt känner mig bekväm i. Tänka nytt, se lösningar och prova istället för att gräva ner mig i gnällträsket och bli en bittefitta. Om vi nu ska tala klarspråk.

Skräcken kommer spontant från mitt mänskliga försvar över att möta något helt nytt och främmande – vad sjutton har jag gett mig in på!? En normal reaktion och som också ofta är orsaken till att vi inte tar det där steget till förändring av något som vi vet ändå inte riktigt håller i längden. En reaktion och känsla som ofta begränsar oss.

Men hallå, vad ska du läsa till då? Vart vill du komma?
Det är ingen idé ni frågar, för jag vet inte själv. Eller jo, jag vet att jag ska utvidga mina kunskaper vad gäller IT, men vart jag vill komma…. det vet jag inte. Men jag är på väg, och just nu är det precis det som är det viktiga.

För övrigt så ser ni priset i SlaktarStinas Adventskalender i bilden ovan – återigen stort GRATTIS till Jenny Zinders som kammade hem priset!
Vill du ha en likadan? Gå in här och beställ en egen! Går att få i alla möjliga färgskalor och kombinationer – efter eget personligt önskemål. Om ni har problem med länken, så ta kontakt med mig så kan jag vidarbefodra Lailas uppgifter.

Nu – åter till skolboken.

Dagarna efter.

26 december, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Efter ett par dagar med sammankomster, julklappar, mat och umgänge så känns det rätt skönt att bara gå runt här hemma och fisa runt i underställ och raggsockor. En helt vanlig familjedag med vanliga familjeaktiviteter. Vi har kört traktor, tagit av snökedjorna, fixat med veden och spelat innebandy.

Och så har jag kollat lite på de bidrag i Adventskalendern som ramlat in – det ser lovande ut! Men än är det inte försent, ända fram till söndag har ni möjlighet att lämna in era bidrag, så kom igen! Priset är från Petters Laila Design och hennes vackra skapelser brukar inte göra någon besviken.

Sammanfattning 2013

19 december, 2013 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Tänkte på ett kort och konsist sätt sammanfatta mitt 2013, inspirerad av Retrolovers Rockabillyblogg!

Vad minns du mest från 2013?

Dagen då en långdragen och besvärlig markaffär äntligen blev klar. Och det mer eller mindre chockerande faktum att jag är gravid igen. Och dagen då Knådden upptäckte att det här med att gå – det är ju riktigt roliga grejer det.

Finns det något som du skulle ha velat gjort annorlunda?
Nej, egentligen inte. Allt jag gjort, både framgångar och misstag har ju lett mig hit där jag är idag. Och jag är nöjd, så vad annat kan jag begära.

Vad gjorde du som du är stolt över?

Allt som har med föräldralivet att göra. Jag har fixat att vara mor i snart 1½ år och jag tycker att jag gjort det riktigt bra hittills! Även om det fortfarande är omvälvande på alla möjliga sätt.

Och mitt påbörjade motorsågskort – dock får jag lov att vänta med uppkörningen, min kropp är liksom inte riktigt i form för dylika aktiviteter just nu.

Reste du någonstans?

Ja, jättelångt, ända till Linköping och jag var borta i flera dagar. Visste ni att man inte behöver något pass för att resa utanför Dalarna? Hur som helst så hade jag hur roligt som helst, Skogsnissen i storstan liksom.

Vad tittade du på?

Emil i Lönneberga och Bron.

Vad lyssnade du på?

Radio. Mycket, mycket radio. Och då främst P4, P3 och P1. Reklamkanaler gör mig knäpp. Sen var det en del barngnäll också. (Och en del skratt också)

Vad läste du?

Max potta, Max bil, Max kaka. Och en hel del informationssidor på försäkringskassan.se

Mest otippat i år?

Graviditeten. Inte för att det är någon form av jungrfrufödsel som förväntas under kommande vår, utan mest för att…. ja, den fanns liksom inte med i planen.

Sak som du är mest förvånad över när det gäller 2013?

Alla åsikter, fördomar och kommentarer gällande familjelivet och hur vi/andra väljer att leva det. Jag skulle kunna skriva en hel bok om ämnet!

Vilka nya personer träffade du?

Konstig fråga. Flera stycken, mer eller mindre viktiga på sitt sätt. Nästa fråga, tack.

Har du några mål inför 2014?

Föda ett till barn. Klara av att hantera två barn. Påbörja utbyggnad av huset (ja, du får gärna kalla oss idioter, men vi är ett ruskigt bra team). Komma igång med träningen på allvar igen – vill ha tillbaka mina starka cykellår istället för dessa små spindelben som jag har nu! Tycker inte om att känna mig svag.

Vad vill du förändra till år 2014?

Inget. Det kommer nog alldeles tillräckligt med förändringar av sig själv, grunden är liksom lagd under 2013. Det blir ett spännande år som väntar, helt klart. För att inte tala om utmanande. Påré bara!

’

Living on the Edge – julshopping.

8 december, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag tycker inte att shoppa. Ibland inbillar jag mig att jag gör det, men de gångerna kommer allt mer sällan, ty jag har börjat insett sanningen. Shopping är inte min grej. Detta anti-intresse delar jag knivskarpt med Magnus. Vi får liksom kliande utslag och lite lätt feber vid blotta tanken av att gå till ett stort shoppingcenter och strosa omkring i hopp om att hitta något mer eller mindre odefinierat.

Att dessutom göra det tillsammans med tusentals andra stressade, svettiga människor med en hop bjällerklangsljud i bakgrunden…..ja usch, jag riktigt känner hur det börjar klia på kroppen.

Så därför, för att leva lite på kanten, tänja våra gränser, våga göra något som skrämmer oss, för att utvecklas som personer – så begav vi oss ut för att handla diverse saker. På en lördag. Två veckor innan julafton. Med en 1½ åring i släptåg. Familjen Skogstomte i storstan.

Det skulle kunna komma en riktigt dråplig historia här nu. En om hur vi blir inlåsta i vår egna bil, eller vad som helst annars som brukar kunna hända när vi ska ut på okänd mark. Men jag måste göra er besvikna, för det gick riktigt bra.Vi överlevde helt enkelt. Så därför tänkte jag dela med mig av några punkter som kan bli livsavgörande om det vankas shopping.

1 – Se till att samtliga magar är mätta och belåtna när ni åker hemifrån.

2 – Ladda väskan med allt tänkbart ätbart. Funkar som ett första-hjälpen-kit när humöret börjar tryta, för både stora och små. Funkar även bra som muta! Till både stora och små.

3- Lägg upp en väl genomtänkt plan över vad som skall handlas, vart det ska handlas och sätt detta sen i prioriteringsordning. Samtliga familjemedlemmar bör vara införstådda med att planen ej kan frångås, oavsett omständigheter. Om det trots allt skulle behövas, använd dig av mutan under punkt 2.

4 – har ni missat punkt 2, se till att ha en plan B.

5 – Använd effektiv deo.

6 – Skulle ovanstående punkter inte fungera och du känner irritation, frustration och får en lätt klåda på kroppen av all den idioti som pågår runtomkring dig – åk hem. Och kom ihåg att allt, ALLT, går att handla på nätet.

Det vinnande argumentet.

4 december, 2013 / SlaktarStina / 1 kommentar

Mörkret hade lagt sig över skogen, sånär på stjärnorna som glittrade på den klara decemberhimlen. Minusgrader. Perfekt för att gå ut tyckte Knådden och kom släpande på sin overall, stövlarna på fel fot och en alldeles för stor arbetshandske på ena handen.

Mitt inlärda, tråkiga och ytterst inskränkta vuxensinne slog på automatiskt:
– Vi kan inte gå ut nu, det är ju alldeles mörkt ute! Kolsvart!
Jag insåg hur dåligt det argumentet var i samma sekund som Knådden pekade på pannlamporna. Jag hade dessutom inget bättre att komma med. Skämdes nästan lite. 1,5 åringen vann den argumentationen med hästlängder.

Så vi drog på oss ytterkläderna, varsin pannlampa och gick ut i mörkret. Spatserade runt ute på gården. Tog en sväng förbi vedboden och högg upp lite ved i skenet från våra lysande huvudbonader. Lekte ta-fatt med den stolliga Knas-Katten och släpade runt på några grankvistar.

Efter ett par timmar gick vi in och gjorde eld med vår nykluvna ved, rödrosiga om kinderna och med pannlampemärken i pannan.

Han vet hur livet skall levas, den där lilla Knådden.

Det finns inga dåliga väder…

18 november, 2013 / SlaktarStina / 1 kommentar

…bara dåliga kläder. Och framför allt dåliga ursäkter. Vilka vi vuxna är väldigt duktiga och flitiga att komma på. Det finns precis lika mycket roligt att upptäcka ute nu, som en varm sommardag i juni. Bara man vill. Och bara man bestämmer sig för att inte vara så förbannat bekväm. Blir man kall så kan man ju gå in. Blir man blöt så kan man ju sätta på sig torra kläder. Blir man lortig så kan man tvätta. Svårare än så är det inte.

Och nej, du blir inte förkyld. Inte ens om du blir lite kall. Kanske är du till och med värre utsatt om du stannar kvar inne. Läs mer om det här och gör er sen redo för en upptäckardag ute i det spännande november!

Älskade pappa.

10 november, 2013 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Idag är det fars dag. Jag är inte särskilt förtjust i dessa typer av hitte-på-dagar, men tanken är ju god, så folk får väl hålla på bäst de vill. Och nog måste jag erkänna att de har sin tjusning ändå, nu när vi själva är föräldrar. Alla vill ju ha en dag att bli hyllad på, eller hur? Hur som helst.

Jag har tidigare skrivit om min mamma på mors dag. Jag skulle vilja skriva om min pappa nu när det är fars dag. Han som hjälpt mig fatta några av mina mest livsavgörande beslut. Han som var så likt mig så att vi förstod varandra till fullo. Och därmed också tidvis var så osams som bara två gelikar kan vara. Han som lagade när saker var sönder och röt ifrån när någon trodde att pengar kommer före hans tonårsflickas framtidsdrömmar. Jag skulle vilja skriva om honom.

Men det gör för ont. Det river för hårt i den tunna, lilla skorpan som med tiden växt över det största såret inom mig. Såret som kom den dagen du blev sjuk. Såret som aldrig kommer att läka, för du fick aldrig chansen att tillfriskna. Det där förbannade såret som jag helt skulle vilja vara utan, men som gett mig mina viktigaste kunskaper i livet.

Det gör för ont att tänka på hur det skulle kännas att krama dig. Dra in doften av tvåtaktolja, läkerol och lite gubbsvett samtidigt som du med dina starka, små, korviga händer skulle klappa mig i bakhuvudet. Hur du skulle muttra fram ett tack för lotterna som vi köpt dig och sen sätta på dig dina svettsloppiga glasögon för att kunna se när du skrapar fram en nitlott. Antagligen med änden på någon penna du hade i bröstfickan. Eller multifunktionskniven i arbetsbyxorna.

Det gör för ont.

Och framför allt när jag ser och tänker på de barnbarn du aldrig fick träffa. Som du aldrig fick lova stickade långkalsonger i julklapp och som du inte fick möjligheten att kittla tills de kiknade. Och alla gosedjur som du aldrig fick möjlighet att döpa till Kurt.

Det gör för ont, men du ska veta att vi saknar dig.

Starten på November.

3 november, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Löven har fallit från träden och alla de klara färgerna är borta. Omgivningen ter sig grå, dimmig och i högsta grad ruskig. Det regnar. Tack och lov så regnar det. Ett hoppfullt tecken för dem som har egna brunnar på tomten. Ty det är inte bara vi som har haft problem med vattenförsörjningen den här sommaren.

Men i dagsläget känns inte världen särskilt grå och trist, trots att den är det utanför fönstret. Det finns mycket spännande som väntar. Just nu håller jag på att rimmar för fullt – det blir en adventskalender som det verkar. Men jag sätter redan nu ut en varningsflagg för vissa eventuella nödrim.

Bäst att återgå till rimstugan. Min ambition är att ha alla rimmen klara innan december, för att försäkra mig om att jag får ihop det. Ha överseende med min haltande frånvaro tills dess. Jag är oerhört smickrad och glad över att ni är så många som fortfarande tittar in här, trots min dåliga uppdatering. Snart är december här. Då händer det.