Kategori: Ord & Tankar (Sida 16 av 19)

Finns det något som du skulle ha velat gjort annorlunda? 
Nej, egentligen inte. Allt jag gjort, både framgångar och misstag har ju lett mig hit där jag är idag. Och jag är nöjd, så vad annat kan jag begära. 

Graviditeten. Inte för att det är någon form av jungrfrufödsel som förväntas under kommande vår, utan mest för att…. ja, den fanns liksom inte med i planen.

Vad vill du förändra till år 2014? 

Inget. Det kommer nog alldeles tillräckligt med förändringar av sig själv, grunden är liksom lagd under 2013. Det blir ett spännande år som väntar, helt klart. För att inte tala om utmanande. Påré bara!

’

Jag tycker inte att shoppa. Ibland inbillar jag mig att jag gör det, men de gångerna kommer allt mer sällan, ty jag har börjat insett sanningen. Shopping är inte min grej. Detta anti-intresse delar jag knivskarpt med Magnus. Vi får liksom kliande utslag och lite lätt feber vid blotta tanken av att gå till ett stort shoppingcenter och strosa omkring i hopp om att hitta något mer eller mindre odefinierat.

Att dessutom göra det tillsammans med tusentals andra stressade, svettiga människor med en hop bjällerklangsljud i bakgrunden…..ja usch, jag riktigt känner hur det börjar klia på kroppen. 

Så därför, för att leva lite på kanten, tänja våra gränser, våga göra något som skrämmer oss, för att utvecklas som personer – så begav vi oss ut för att handla diverse saker. På en lördag. Två veckor innan julafton. Med en 1½ åring i släptåg. Familjen Skogstomte i storstan.

Det skulle kunna komma en riktigt dråplig historia här nu. En om hur vi blir inlåsta i vår egna bil, eller vad som helst annars som brukar kunna hända när vi ska ut på okänd mark. Men jag måste göra er besvikna, för det gick riktigt bra.Vi överlevde helt enkelt. Så därför tänkte jag dela med mig av några punkter som kan bli livsavgörande om det vankas shopping.

1 – Se till att samtliga magar är mätta och belåtna när ni åker hemifrån.

2 – Ladda väskan med allt tänkbart ätbart. Funkar som ett första-hjälpen-kit när humöret börjar tryta, för både stora och små. Funkar även bra som muta! Till både stora och små.

3- Lägg upp en väl genomtänkt plan över vad som skall handlas, vart det ska handlas och sätt detta sen i prioriteringsordning. Samtliga familjemedlemmar bör vara införstådda med att planen ej kan frångås, oavsett omständigheter. Om det trots allt skulle behövas, använd dig av mutan under punkt 2.

4 – har ni missat punkt 2, se till att ha en plan B.

5 – Använd effektiv deo.

6 – Skulle ovanstående punkter inte fungera och du känner irritation, frustration och får en lätt klåda på kroppen av all den idioti som pågår runtomkring dig – åk hem. Och kom ihåg att allt, ALLT, går att handla på nätet.

Mörkret hade lagt sig över skogen, sånär på stjärnorna som glittrade på den klara decemberhimlen. Minusgrader. Perfekt för att gå ut tyckte Knådden och kom släpande på sin overall, stövlarna på fel fot och en alldeles för stor arbetshandske på ena handen.

Mitt inlärda, tråkiga och ytterst inskränkta vuxensinne slog på automatiskt:
– Vi kan inte gå ut nu, det är ju alldeles mörkt ute! Kolsvart!
Jag insåg hur dåligt det argumentet var i samma sekund som Knådden pekade på pannlamporna. Jag hade dessutom inget bättre att komma med. Skämdes nästan lite. 1,5 åringen vann den argumentationen med hästlängder.

Så vi drog på oss ytterkläderna, varsin pannlampa och gick ut i mörkret. Spatserade runt ute på gården. Tog en sväng förbi vedboden och högg upp lite ved i skenet från våra lysande huvudbonader. Lekte ta-fatt med den stolliga Knas-Katten och släpade runt på några grankvistar.

Efter ett par timmar gick vi in och gjorde eld med vår nykluvna ved, rödrosiga om kinderna och med pannlampemärken i pannan.

Han vet hur livet skall levas, den där lilla Knådden.

Idag är det fars dag. Jag är inte särskilt förtjust i dessa typer av hitte-på-dagar, men tanken är ju god, så folk får väl hålla på bäst de vill. Och nog måste jag erkänna att de har sin tjusning ändå, nu när vi själva är föräldrar. Alla vill ju ha en dag att bli hyllad på, eller hur? Hur som helst.

Jag har tidigare skrivit om min mamma på mors dag. Jag skulle vilja skriva om min pappa nu när det är fars dag. Han som hjälpt mig fatta några av mina mest livsavgörande beslut. Han som var så likt mig så att vi förstod varandra till fullo. Och därmed också tidvis var så osams som bara två gelikar kan vara. Han som lagade när saker var sönder och röt ifrån när någon trodde att pengar kommer före hans tonårsflickas framtidsdrömmar. Jag skulle vilja skriva om honom.

Men det gör för ont. Det river för hårt i den tunna, lilla skorpan som med tiden växt över det största såret inom mig. Såret som kom den dagen du blev sjuk. Såret som aldrig kommer att läka, för du fick aldrig chansen att tillfriskna. Det där förbannade såret som jag helt skulle vilja vara utan, men som gett mig mina viktigaste kunskaper i livet.

Det gör för ont att tänka på hur det skulle kännas att krama dig. Dra in doften av tvåtaktolja, läkerol och lite gubbsvett samtidigt som du med dina starka, små, korviga händer skulle klappa mig i bakhuvudet. Hur du skulle muttra fram ett tack för lotterna som vi köpt dig och sen sätta på dig dina svettsloppiga glasögon för att kunna se när du skrapar fram en nitlott. Antagligen med änden på någon penna du hade i bröstfickan. Eller multifunktionskniven i arbetsbyxorna.

Det gör för ont.

Och framför allt när jag ser och tänker på de barnbarn du aldrig fick träffa. Som du aldrig fick lova stickade långkalsonger i julklapp och som du inte fick möjligheten att kittla tills de kiknade. Och alla gosedjur som du aldrig fick möjlighet att döpa till Kurt.

Det gör för ont, men du ska veta att vi saknar dig.