Kategori: Ord & Tankar (Sida 6 av 20)

En morgon, ett liv

30 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Morgonsolen värmer när jag kliver ut genom dörren. Luften är klar och det är som om träden andas med de ljusgröna bladen som lapar i sig av morgonsolen. Tuppen gal och det kacklas från hönshuset. Gruset som knastrar när jag närmar mig dörren. Den svarta, gamla, med låset som kärvar.

Jag ser henne när jag kliver in. Den ljusbruna hönan med svara fläckar i kragen. Hon ligger där på golvet, ihopkurad. Hon ligger där, på ett ställe som ingen välmående höna lägger sig. Där, mitt i, där hon aldrig legat förut. Det är en matthet i hennes ögon, något lidsamt. Något som fanns där i går, men som jag hoppades skulle försvinna. Det har det inte gjort. Och jag tar det beslut som ingen vill ta, men som är verkligheten. Min verklighet. Ty alla ska vi dö, och ingen ska behöva lida.

Jag tar henne i mina händer. Breder ut fingrarna runt den mjuka kroppen, vingarna under mina handflator. Håller hennes kropp, nära intill min. Fjädrarna är mjuka och hennes andetag är lugna. Vi går över gårdsplanen. Bort mot skogen, bort till en glänta där ängsmark kämpar i de yviga granarnas skugga. Solen silar mellan trädtopparna, insekterna surrar och fåglarna sjunger de vackraste sånger. Och där står jag, med ett liv i mina händer och ett beslut på min axlar.

Det är som om alla förfäders gårdsmödrar är med mig. Som om deras kraft och kunnande ligger i mina händer. Fyller mina ådror, fokuserar mitt sinne. Beslutsamhet och lugn. Ett andetag. Ett fullföljandet, ett lidande som tar slut. Ett par sekunder. Sen andas hon inte mer. Hjärtat har stannat och ögonen är slutna. Och där står jag, med en hönskropp i mina händer och ett beslut som är taget.

Det ser ut som hon sover. Gräset glittrar av morgonens dagg och jag lägger henne där, i allt det skimrande gröna. Sätter mig ner på knä bredvid den livlösa hönskroppen. Fukten tränger igenom mina arbetsbyxor, kyler min varma hud. Fåglarna sjunger sina vackraste sånger och jag fylls av vördnad och tacksamhet, omlindad av en ledsamhet som jag tillåter mig själv att känna. Det doftar vår och liv. Och solen stiger långsamt högre på den klarblå himlen.

VÄLKOMNA!

2 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Äntligen kan jag önska er välkomna till den nya sidan!

Min blogg www.slaktarstina.se har härmed flyttat in i det sammanhanget där den hör hemma – Slaktarn´s Gård, där vi lever och verkar. Om ni klickar omkring på sidan, så finns det mer information att läsa om gården under de olika flikarna, dvs det gråa området här ovanför. Saknar ni något, eller ser ytterliga möjligheter till förbättringar, så är jag oerhört tacksam om kontaktar mig med den responsen.

Allteftersom kommer det finnas mer information för er som är intresserade av de produkter som gården frambringar – i första hand kött, ägg och grönsaker som är producerade på naturens villkor och fullproppade av smak och näringsämnen. Du kan även gilla Slaktarns Gård på Facebook för att hålla dig uppdaterad med tillgängliga råvaror – lokalproducerat, giftfritt och med omsorg om både djur och natur!

För dig som bara vill läsa min blogg, så behöver du inte bekymra dig nämnvärt. Den finns nu här, och skriver du in www.slaktarstina.se i adressfältet så kommer du till inläggen som vanligt, men i sin nya utformning.

Jaja, det var ett väldans tjat – jag vill läsa om historien där du borde slängt av dig kläderna och skrikande hoppat upp på kassadisken – när kommer den?

I nästa inlägg, så håll dig uppdaterad. Om du vill, kan du gilla SlaktarStina på Facebook, där lägger jag in när det händer något nytt på bloggen – tills dess, välkommen till den nya sidan, jag hoppas du ska gilla den lika mycket som jag!

Den finaste gåvan.

10 april, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Det finns dagar då jag fryser inifrån och ut. Som att all världens kyla bor där, långt inom mig.

Jag huttrar och sveper in mig i någon av mina yllekoftor. De där som värmer så gott, för materialet i trådarna och för händerna som fört dem samman. De händerna som tillhör en vän. Varje gång jag tar på mig någon av koftorna, tänker jag på henne. Alla timmar som ligger bakom. All målmedvetenhet och koncentration. Funderar kring vilka tankar som låtit sig vävas in i luftrummet mellan trådarna. Då, när garn och öglor blivit livstycken och ärmar. Vilken drivkraft som fogat samman dessa stycken till den kofta som jag bär. Det får jag aldrig veta. Men jag vet att hon är min vän. Och jag vet att hon gjort den här koftan till mig. En oerhört fin gåva. En gåva av tid och tankar, kraft och vilja. Omtanke.

Och jag vet, att varje gång jag tar på mig koftan, så värmer den bättre än något annat. Utifrån och in, inifrån och ut. Den är ett självklart val, de där dagarna, när all världens kyla omsvept mig.

Det är en ynnest att få bära en sådan kofta. Och det är en ynnest att få ha en sådan vän.

Den finaste gåvan.

29 mars, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det finns dagar då jag fryser inifrån och ut. Som att all världens kyla bor där, långt inom mig.

Det är en ynnest att få bära en sådan kofta. Och det är en ynnest att få ha en sådan vän.

Dessa dagar!

20 mars, 2018 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Dessa dagar alltså! När morgonen är kall och klar och solen väcker oss med de vackraste färgerna som spelar över himlen. De starka solstrålarna som letar sig in genom vårsmutsiga fönster och avslöjar vartenda dammkorn som seglar runt inomhus. Resultatet blir en stark dragning åt städskåpet, till dammtrasor och såpa, en känsla av att här MÅSTE städas. Men misströsta icke, ty dessa dagar är som gjorda för revolt! Lämna skiten bakom dig och höj blicken! Lämna telefoner inne, packa matsäcken och gå ut. Ut i de värmande solstrålarna, ut i ljuset som sticker i ögonen, ut i friska luften. Och låt axlarna sjunka ner när du tar det första djupa andetaget av våren som hänger i luften.

Sen gör du dig inte större besvär än att bara vara ute och må gott. Lite trevligt sällskap och något att äta, så löser sig resten.

Det är de här dagarna du har väntat på, hela den långa mörka vintern. Och dessa dagar väntar inte på dig. Men det gör smutsen inne. Den finns kvar till en annan dag, när molnen åter hopat sig och vindarna piskar på. För de kommer, de dagarna också.

Till dig.

13 februari, 2018 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Tack för att du frågar hur jag mår, och faktiskt lyssnar till svaret. Tack för att du intresserar dig för mina tankar och idéer, även om de inte alltid överensstämmer med dina. Tack för att du håller mig upp, när jag själv tror att jag ska rämna. Tack för att du plåstrar mina sår, torkar mina tårar, när jag trots allt stöd, ändå fallit. Tack för att du delar min glädje och upprymdhet, även om du inte alltid förstår den. Tack för tystnaden, när ingenting behöver sägas. Tack för att du ler åt mina brister, på ett sätt som förhindrar att mitt ljus fördunklas. Tack för att du ser mina styrkor, när jag själv tycks vara blind. Tack för den tid du ger, i en värld där tid inte finnes. Tack för att du ger mig tankar, som jag utan dig, aldrig hade tänkt.

Tack för ditt tålamod. Tack för tilliten. Tack för förtroendet att få vara din vän.

Om kvällen.

30 januari, 2018 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Fullmåne och kylan kryper neråt. Jag känner det långt innan jag går ut. Den där torra kylan som drar längs de gamla väggarna när jag nattar barnen. Den som får mig att huttra och dra storkoftan omkring mig. Den som motiverar mig till att enbart hugga snåriga björkbitar till vedkorgen, trots att det ligger fina rakfibriga vedträn av gran, alldeles bredvid. Jag plockar med mig lite extra näver, från böset på det trasiga trägolvet. Det är sånt som är vardagslyx, när man kommer in från minusgrader och kroppsarbete. När man snabbt vill ha en brasa att värma sig vid, att hela sig vid. Vardagslyx, att veta, att nu tar det sig snabbt, när nävern sprakar inunder den omsorgsfullt huggna tändveden.

Jag blir alltid sittande där, på knä framför den öppna luckan. Ser hur lågorna slickar träfibrerna mörkare och mörkare. Hur de stegvis dansar vidare och förvandlar trä till aska och kol. Det är vackert. Hypnotiserande. Och medan värmen strålar ut mot mitt hettande ansikte är det som om jag inbäddas i ett lugn. Det är många beslut och tankar som ramlat på plats framför den här vedspisen.

Ikväll tänker jag på huset och vardagen som rullar här. Hur det se ut nu och hur det ter sig några veckor framåt. Hur nära vi nu är, att kunna ta den nya delen av huset i bruk. Hur allt som vi tillsammans planerat och kämpat för, snart är vår verklighet, vår vardag. Groventré och tvättstuga, stor hall och ett riktigt sovrum. Det känns overkligt. Vi har på något sätt vant oss med att bo på 1 rum och kök. Vant oss med att ständigt vara nära varandra, vant oss med att parera varje steg för att inte trampa sönder någon leksak. Även om vi misslyckats ibland. Vi harv ant oss med att det är grejer överallt, vant oss vid att viktiga pärmar delar hylla med barnfilmerna. Vant oss med att krypa ner i den trånga sängen, under en hög av täcken och filtar som skyddar mot den krypande kylan längs de gamla väggarna. Vant oss med att somna till ljudet av vedspisens sprakande.

Och just det sista är något som jag kommer sakna oerhört. Men än är vi inte där. Så jag pusslar in så många vedträn som det får plats, och stänger sen luckan. Släcker de få lamporna som är tända. Och trots fullmånen som lyser in genom fönstret så snubblar på en leksakstraktor, när jag smyger mig mot sängen. Jag hör barnens andetag och känner kylan som drar från väggen. Jag möblerar om kuddar och täcken, flyttar på ungar som tar upp mer plats än vad som är fysikaliskt möjligt. Kryper ner och drar över mig några extra filtar. Och medan jag lyssnar till eldens ljud, kommer katten smygande och lägger sig som ett ankare vid mina fötter. Och jag tänker, att om jag saknaden blir allt för stor att bära, så kan jag alltid bädda i kökssoffan åt mig och katten. Han skulle älska att somna där. Jag också. Sen blundar jag och låter mig sjunka ner i sömn. Med en längtan till morgondagen och en saknad av gårdagen. Och med förnöjsamheten att somna in till ljudet av ved som sprakar i vedspisen.

Årssammanfattning 2017

21 januari, 2018 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Årssammanfattning för 2017. En viktig tradition som jag inte vill bryta. Det ger en så fin överblick över allt som händer och har hänt. Jag har utgått från samma frågor jag hade förra året. Mest för att jag tycker om att se hur svaren utvecklas i takt med livet som stegar på.

Vad gjorde du som du aldrig tidigare gjort?

Odlat i växthus. Varit toastmadame på bröllop. Sjungit solo på en bröllopsmiddag, komponerad av en fiol (Vilket känns helt sjukt att skriva, eftersom jag absolut INTE är någon sångerska. Ännu sjukare blir det när jag inser att jag sjöng Botjitta. Dock med en egenkomponerad text ska tilläggas.) Skördade purjolök dagen före julafton. Vallat kor. Tältade tillsammans med barn. Ätit kött från djur som jag dagligen skött om. Sålt en artikel med bild till en tidning.

Skördar purjolök 23 december 2016. Det gick bra.

Genomdrev du någon stor förändring?

Jag har genomdrivit många små förändringar som tillsammans gjort en stor skillnad. Det mesta handlar om vad jag ska lägga min tid och energi på – helt enkelt säga nej till några, eller snarare ganska många, av alla de möjligheter som finns i livet, för att med hjärta och själ kunna gå in i de saker som verkligen betyder något. De där som får hjärtat att slå och magkänslan att kännas som solvarm grönmossa.

Vi har även gjort förändringar i djurbesättningen, då vi numera bara har nötkreatur för att bygga vidare med grisar och förhoppningsvis hönor.

Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas?

2017 har innehållit så många speciella dagar och tillfällen, att det inte går att nämna ett enda datum. Jag har haft äran att medverka i en bok och haft boksläpp av densamma, nya djur har kommit till gården. Viktiga saker för mig, men som ändå ter sig närmast betydelselösa känslomässigt i jämförelse med de bröllop jag har fått äran att närvara vid. För att inte tala om möhippor! Och mittibland detta har jag tagit del av så många viktiga och stora stunder tillsammans med mina barn.

Dog någon som stod dig nära?

Nej, tack och lov. Men döden är alltid närvarande, som en skugga som dansar omkring och påminner mig om livets nyckfullhet. Och om livets mirakulösa enkelhet där döden är en självklarhet. Ofrånkomligt, oavsett vilka känslor det väcker.

Vilka länder besökte du?

Den här frågan känns lika irrelevant som förra året och kommer antagligen alltid besvaras lika; inga. Jag har ingen längtan eller ambitioner om att besöka andra länder, så länge jag har massor att upptäcka och lära där jag är. Jag tilltalas inte av att besöka platser, jag tilltalas av att besöka människor. Och där emellan vill jag bara leva, och utforska det universum som finns precis där jag står. Men tja, om jag riktigt ska anstränga mig och tänka efter, så har jag varit till Norrland. Och till Västgötaslätterna.

Bästa köpet?

Tältet. En mycket viktig del i att utforska det universum som finns precis där jag står. Det har skänkt så mycket glädje under året!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Barnen. Även om de också gjort mig mycket arg, uppgiven, ledsen, fundersam och orolig också.

Att inse att min bror och även min närmaste vän, funnit sig varsin livskamrat. Tänk att två av de bästa människorna i mitt liv, sagt ja till någon som gör dem lycklig! Och att de vill att jag ska vara med och dela den stunden med dem – glad känns futtigt i sammanhanget.

Upptäckter ute i odlingarna. Och den stora mängden potatis – guld!

Saknade du någonting 2017 som du vill ha 2018?

Mer tid till att skriva och arbeta på gården. Snälla kor. Stor skörd av morötter. Hallonhäck. Badväder.

Vad önskar du att du gjort mer?

Cykelpendlat till jobbet. Jag hade ambitionen redan från tidig vår, men pga olika omständigheter kom jag aldrig till skott förrän till hösten. Då cyklade jag från stan och blev helt överlycklig och rusig över hur bra det var. Jag fick motion och belastade inte miljön, samtidigt sparade jag både tid och pengar – så oerhört bra! Dagen efter kom snön och sen blev det inget mer. Det grämer mig att jag inte kom igång tidigare. Och kommande år kommer vardagen se annorlunda ut, så just den möjligheten, så som den sett ut under året, försvinner tyvärr.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Tvivlat på mitt eget omdöme.

Favoritprogram på teve?

En helt irrelevant fråga då jag i stort sett inte kollar på teve och har heller inte gjort på flera år, mer än tillsammans med barnen. Och då är det dem som väljer. Det finns helt enkelt en hel del massa saker som jag mycket heller ägnar mig åt.

Bästa boken?

Ingen. Jag vet att jag läst flera böcker, men minns inte en enda. Jag tolkar det som att de inte gjorde några större intryck på mig, men hjälpte mig att somna. Vilket ändock inte ska underskattas.

Största musikaliska upptäckten?

Benny Anderssons instrumentala album Piano. Möjligen väldigt ohippt för någon i min ålder, men ändå inte desto mindre känslomässigt
tilltalande.

Största framgången på jobbet?

Att jag trivdes med att arbeta som sjukgymnast. När jag sa upp mig från min förra anställning var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle betitla mig med det yrket. Men det ger en trygghet att veta att om jag inte klarar av att överleva som bondmora eller tröttnar på att arbeta 24/7 på gården, så kan jag söka mig tillbaka till sjukgymnastyrket.

Största framgången på privata planet?

Att jag mår bra. Att jag är glad. Att jag grubblar mycket mindre. Att jag landat i mina värderingar och tankar om livet. Vilket dock inte behöver betyda att de aldrig omprövas eller ifrågasätts.

Största misstaget?

När jag trots flera genomgångar och kontroller, lyckades skriva ut ganska många bröllopsprogram felaktigt. Gör om och gör rätt. Som tur var, så var det brudparet inte ens i närheten av så hispig som jag var. Antagligen hade de förväntat sig att det skulle bli så, i samband med att jag tog på mig den uppgiften. Men det ordnade sig tillslut i alla fall.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med året innan?

Gladare.

Vad spenderade du mest pengar på?

Maskiner för att skörda vinterfoder, dvs gräs, till djuren. 5 kvigor äter en del. Och till nästa vinter hoppas jag att de är 5 betäckta kvigor, och dessa äter ännu mer. Så vi behövde lite bättre grejer för att inte fullständigt slita ut bekantskapskretsen omkring oss.

Något du önskade dig och fick?

Gammal hö och tidningar, gamla fönster.

Hemstickade koftor.

Trevliga och intelligenta arbetskollegor.

Ett växthus. Vilket nu har resulterat i att jag önskar mig ett större. Eller flera. Välj själv, jag tackar och tar emot.

Något du önskade dig och inte fick?

Broccoli i mängder! Jag fattar inte vad jag gör för fel, men jag har hittills inte lyckats få fram bra broccoliplantor som levererar. Den andra kålen funkar dock bra. Men skam den som ger sig…

Vad gjorde du på din födelsedag?

Minns inte.Vilket säger en del om vilken vikt jag lägger vid min födelsedag.

Vad skulle gjort ditt år bättre?

48 timmar per dygn.

Vad fick dig att må bra?

Rutiner. Arbetskollegor. Det fysiska arbetet på gården. Skogen. Eftertänksamhet. Yoga. Alla upptäckter och experiment i odlingarna! Kökssoffan full med ungar och vänner.

Vem saknade du?

Pappa – alltid. Men det här året har jag haft en stark saknad efter mormor. Det finns så mycket som jag hade velat fråga henne och som jag vet att hon hade kunnat berätta och lära mig. Som vad jag gör med istret efter grisarna och hur jag syltar grisfötter. Hur levde man när det inte fanns bil och hur formade de dom vardagen? Hur arbetade de med korna och hur var hennes roll som bondmora? Vad tänkte hon om nutidens debatt om jämnställdhet? Det finns så många frågor som jag velat fråga henne, men kommer aldrig få möjligheten till.

Men om ni vet någon annan i den äldre generationen, som levt på en gammal bondgård och vill dela de historierna och kunskaperna med mig, så vore jag oerhört tacksam att få möjlighet att stifta den bekantskapen.

Mest stolt över?

Att jag fått äran att vara toastmaster. Två gånger dessutom!

Högsta önskan just nu?

Att politiker och makthavare vågar ta de beslut som krävs för att förhindra utvecklingen av klimatförändringarna.

Att mina nära och kära får må bra.

Att vi blir klara med utbyggnaden – det är så nära nu!

Vad ska du göra annorlunda till nästa år?

I och med att jag ska arbeta hemma på gården så kommer det bli många förändringar och därmed blir mycket annorlunda. Men jag ska inrikta mig på att gå och lägga mig i tid. Och att INTE spinna vidare på alla miljoner idéer jag får. Istället ska jag samla dem i en bok och bara plocka ut de mest genialiska till nästa år. Om det fungerar återstår att se.

Jag ser fram emot ett spännande 2018 – hoppas ni vill följa med mig på resan!

Önskningar till tomten

27 december, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Trots att julen är över så finns det mycket att önska här i världen. Som fred på jorden, klimatansvar hos politiker och samhällsmedlemmar, 48 timmar per dygn, slopad sommar/vintertid, fungerande stopp-knapp på gnälliga människor, golv som dammsuger sig själva, stödstrumpor som är enkla att ta på, gratis kollektivtrafik, pannlampor som aldrig behöver laddas, genomsnäll världsbefolkning osv osv.

Ja, listan kan göras hur lång som helst. Och ändå, så finns det just nu, just här, en högst personlig och egoistiskt önskan som känns ännu mer angelägen just nu. Och det är att jag hittar sladden till datorn så jag kan använda den som jag brukar. Skriva lite mer välarbetade blogginlägg, fortsätta på mina otitulerade textsamlingar och fördjupa mig i mina excel-filer (ett litet avvikande intresse jag har).

Men uppenbarligen är sladden helt borta, och efter fördjupat samtal med övriga familjemedlemmar om vart denna sladd befinner sig – så var majoriteten (med en snittålder på 4,5 år) överens om att det är tomten som tagit den. Tomten har ju uppenbarligen smygit omkring de senaste veckorna och gjort både det ena och det andra här på gården. Så det är ju självklart, att Tomten är skyldig. Smart.

Och efter detta konstaterande så byggde ovannämnda familjemajoritet en stor fälla i köket för att fånga tomten och ta tillbaka datorsladden. Handelskraftigt. Dock var det mest jag själv som blev fångad i denna odefinierbara hög med grejer när jag försökte laga mat. Och blev sen anklagad för att förstöra deras jakt på tomten och min datorsladd.

Hur som helst, oavsett om det är tomten, jag själv eller livets nyckfullhet som är skyldig till detta dramatiska försvinnande, så är det kanske en hint om att jag borde ägna mig åt annat. Som städning exempelvis.

Återkommer när sladden är återfunnen. Tills dess; god fortsättning på er!

Kroppens signaler och vägval.

19 december, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Snön ligger som ett mjukt och glittrande täcke därute och själv ligger jag under en filt inne på kökssoffan. Det kan tyckas en aning nonchalant så här i juletider, men faktum är att jag upprätthåller en högst ofrivillig jultradition – julsjukan. Varje år blir någon, eller i värsta fall några, i familjen sjuka under julveckan.

I år var det tydligen min tur trots att jag, enligt min egna åsikt, har haft min beskärda del av hosta och snuva det här året. Och jag vet, att det här är kroppens sätt att säga ifrån. Att säga, nu räcker det, och därmed basta! Det handlar inte om julstress, för någon sådan har jag inte, och kommer heller aldrig försätta mig i. Det handlar heller inte om brist på vitaminer, felaktig kost, brist på motion, dålig planering, för lite struktur – det handlar om för hög belastning och för lite återhämtning. För få möjligheter att bara stirra rakt ut i luften och låta tankarna flyta, utan mening, utan mål. Ett ganska vanligt fenomen nuförtiden, tyvärr. Och det är därför som första frontlinjen i mitt immunförsvar strejkat under hela året, som en varningssignal – det här håller inte!

Den är ruskigt smart den där kroppen. Även om vi som människor inte alltid är villiga att lyssna vad den försöker säga oss. Inte jag heller till en början. Så jag är oerhört tacksam över att omges av människor som har sett det jag själv inte ville se, och påtalat det för mig. Tack.

För det spelar ingen roll hur roligt och inspirerande saker och ting är – dygnet har bara 24 timmar och av dessa timmar kräver kropp och knopp ett visst antal timmar för sina basala behov. Motion, bra mat, social stimulans och återhämtning. Och det är så lätt, så lätt, att börja ignorera de här behoven, förminska dem, när dygnets övriga timmar inte räcker till för allt det där som vi vill göra. Allt det där som vi inbillar oss att vi måste göra. Och det är då kroppen börjar säga ifrån. Och det är då det är dags att lyssna. Innan det är för sent.

Jag har insett att jag måste välja väg. Jag kan inte lönearbeta och samtidigt utveckla gården. Jag kan inte utveckla gården och samtidigt lönearbeta. Så det kommande året ligger allt fokus på gården. På djuren, på odlingarna, på familjen. På skrivandet.

Om det kommer fungera vet jag inte. Men jag är beredd att ta den risken. Ge det ett helhjärtat försök, med envishet och tålamod. Och ödmjukhet inför livets svängningar. Så kanske, om ett år eller två, så är jag ännu lite klokare. Kanske söker jag mig då tillbaka till ett klassiskt lönearbete. Kanske gör jag det inte. Den som lever får se. Det viktiga är att jag har gjort ett val, och att jag insett att jag måste det.

Men nu ska jag först av allt bli frisk från den här envisa hostan och förkylningen. Ta hand om er därute!