Mörkret hade för länge sen sänkt sig över skogen och snön låg som ett vitt täcke över träden. Det enda ljudet som hördes var elden som sprakade i vedspisen och andetagen från katten som låg slumrande nedanför sängen. Lamporna var släckta och genom sovrumsfönstret strilade månljuset in och bildade skuggor på golvet.
Jag och M låg i sängen och hade precis sagt god natt.

– Vad fint vi har det, som kan ligga här i sängen tillsammans och njuta av en så vacker vy, säger M efter en stunds tystnad.
– Ja, visst är det fantastiskt, svarar jag och känner hur jag blir alldeles varm i hjärtat. Det är nog inte alla förunnat att ligga i sängen och kunna se en stjärnklar himmel som glittrar ikapp med månljuset som gnistrar i snön.
Det blir en kort tystnad innan M forsätter.
– jo iochförsig, men vi kan se något ännu mer speciellt.
– Vad menar du nu?
– Men ser du den inte?
– Nej, vad är det nu? I en kort sekund trodde jag att han kanske skymtade en hjort någonstans bakom träden, ett lodjur eller kanske en söt liten hare. Men i samma sekund som jag lyfter huvudet från kudden för att få en annan vinkel, så inser jag att jag borde ha förstått bättre. För bakom träden, längst bort i horisonten där bergen möter himlen, strålar ljuset från en…. skotare.

Med en duns låter jag huvudet falla tillbaka på kudden.
– Visst är det speciellt, men jag tycker nog det är lika fint utan ljuset från skotaren.
– Men visst är det lite häftigt, att vi kan titta på en skotare långt borta på berget, som det sista vi gör innan vi somnar?
– Jo, lite häftigt då.
Med de orden somnar vi sen med varsitt leende på läpparna. För utanför vårt fönster finns ju allt som behövs för en romantisk vintervy. Stjärnhimlen som glittrar ikapp med månljuset som gnistrar i snön. Och en skotare.

(Bilden är dock en morgonbild)