Kategori: Ord & Tankar (Sida 19 av 19)

Fotograf: Mathias Wadstedt

Som bekant var det Mors-dag i helgen. Jag är inte så engagerad i denna typ av hitte-på-dagar, då jag tycker att man bör och ska visa sin eventuella uppskattning när som helst under året. Inte påtvingat. Och definitivt utan kommersiella intressen i form av ”jag måste köpa någonting, det är ju…….-dag idag.” Men andra får hålla på bäst dom vill, det finns ju en fin tanke bakom.

Oavsett. Det här är jag och min mamma. Bilden är tagen för ett par år sedan då hon hälsade på under Dansbandsveckan i Malung.

Jag är stolt över min mamma. Hon är ett rejält fruntimmer, bull-mor, bästa vän, trogen supporter, hjälpreda och kunskapsbank på samma gång. Som ett Kinder-ägg – men tusen överraskningar istället för tre. 
Hon har antagligen skjutsat mig x-antal varv runt jorden genom åren – på träningar, till kompisar eller för att jag helt enkelt ville hem. Alltid, oavsett vilken tid det var på dygnet.
Hon har tålmodigt lyssnat på tonårskatastrofer, livsfunderingar, idéer och högst vardagliga tankar. Det är faktiskt ett under att inte hennes öron har ramlat av. Men i alla fall när jag kollade sist, så sitter de fortfarande kvar och lyssnar fortfarande lika tålmodigt. Oavsett om det handlar om livets mirakel, sorger eller vardagslunken.

Och när jag seglar omkring på livets hav i min lilla jolle, så har mamma alltid funnits där som det moderskepp hon är. Jag har fått bestämma min egen kurs, klarat mig igenom både stormar, dimma och solsken men alltid med tryggheten att moderskeppet finns där. Om jag behöver guidning, stöttning, social samvaro eller extra proviant. En stor trygghet med andra ord.

Och när jag nu själv står inför utmaningen att bli mor och tankarna rusar iväg i ren panik om hur i hela friden jag ska göra för att vara en bra mor – då behöver jag bara tänka på hur min mamma har varit och hur hon är, för där har jag svaret. Svårare än så är det inte.

Jag har tidigare berättat för er om vikten av snygga accessoarer till den havande kvinnan. Påtalade även för M att det stod i boken att det var viktigt med snygga accessoarer och att han kanske kunde bidra till den delen. Hann nappade direkt!

– Accessoarer…. kanske en målarpensel eller en stiftpistol? Det är ju fina och användbara accessoarer.

Ibland så förstår han inte riktigt, men det är väl kanske så med mansfolk. Jag vill ju som  kvinna ha något dyrt och vackert som nästan ingen annan har. Något som får andra att sukta av avund. Något som framhäver min skönhet utan att ta över.

Och därför spatserar jag nu runt här hemma med en äkta Jonsered i min hand. Ska det va, så ska det vara äkta vara. Inga billiga piratkopior här inte.Snyggt, viktigt och praktisk. Ifall jag behöver såga i något. Eller fälla ett träd. Dessutom klär den mig. Ser ni hur färgen framhäver nyanserna i mina ögon? Dessutom matchar den nagellacket.

Damer och herrar, låt mig få delge er ett utdrag ur den eminenta boken ”Ett barn blir till”, fjärde upplagan från 1971. Boken är författad av Axel Ingelmans-Sundberg och Claes Wirsén. Bilderna är tagna av Lennart Nilsson.

”Till slut är det ännu en fråga som bör diskuteras, hur mamman skall klä sig nu när det börjar märkas att hon är i väntas dagar och fram till förlossningen. Vad skorna beträffar är det inte bra att gå med för höga klackar, det blir för stor påfrestning för ryggen. En klackhöjd på 3-4cm är lagom. (…) Sedan är det viktigt att även för övrigt sköta sitt utseende, tvätta håret ofta, vårda händerna, ha snygga accessoarer. Det var allt för denna gång. Glad vandrar den blivande mamman i väg till jobbet, hushållet och väntan.”

Så nu har jag tvättat håret, smörjt händerna och målat naglarna. Ska säga till M att han lär köpa lite snygga accessoarer till mig eftersom det är viktigt! (Dock oklart för vem och varför det är viktigt.)
Ett problem återstår dock. Vart finner jag ett par skor med klackhöjd 3-4cm och som funkar på grusväg, längs skogsstigarna och inte minst när jag ska gå över den nygödslade åkern med kompostavfallet?  Hmm… får klura på den.

Mörkret hade för länge sen sänkt sig över skogen och snön låg som ett vitt täcke över träden. Det enda ljudet som hördes var elden som sprakade i vedspisen och andetagen från katten som låg slumrande nedanför sängen. Lamporna var släckta och genom sovrumsfönstret strilade månljuset in och bildade skuggor på golvet.
Jag och M låg i sängen och hade precis sagt god natt.

– Vad fint vi har det, som kan ligga här i sängen tillsammans och njuta av en så vacker vy, säger M efter en stunds tystnad.
– Ja, visst är det fantastiskt, svarar jag och känner hur jag blir alldeles varm i hjärtat. Det är nog inte alla förunnat att ligga i sängen och kunna se en stjärnklar himmel som glittrar ikapp med månljuset som gnistrar i snön.
Det blir en kort tystnad innan M forsätter.
– jo iochförsig, men vi kan se något ännu mer speciellt.
– Vad menar du nu?
– Men ser du den inte?
– Nej, vad är det nu? I en kort sekund trodde jag att han kanske skymtade en hjort någonstans bakom träden, ett lodjur eller kanske en söt liten hare. Men i samma sekund som jag lyfter huvudet från kudden för att få en annan vinkel, så inser jag att jag borde ha förstått bättre. För bakom träden, längst bort i horisonten där bergen möter himlen, strålar ljuset från en…. skotare.

Med en duns låter jag huvudet falla tillbaka på kudden.
– Visst är det speciellt, men jag tycker nog det är lika fint utan ljuset från skotaren.
– Men visst är det lite häftigt, att vi kan titta på en skotare långt borta på berget, som det sista vi gör innan vi somnar?
– Jo, lite häftigt då.
Med de orden somnar vi sen med varsitt leende på läpparna. För utanför vårt fönster finns ju allt som behövs för en romantisk vintervy. Stjärnhimlen som glittrar ikapp med månljuset som gnistrar i snön. Och en skotare.

(Bilden är dock en morgonbild)