Livskraft i samspel

Kategori: Ord & Tankar (Sida 3 av 19)

Regenerativt lantbruk och Holistic Management

Till hösten händer flera spännande saker. En av de mest spännande är att Bäckedals Folkhögskola startar igång en kurs under namnet ”Regenerativt lantbruk och Holistic Management”. De har samlat ett imponerande gäng kompetenta och kloka människor som under ett år kommer att dela med sig av sin kunskap och erfarenheter kring regenerativt lantbruk och livet själv. Om ekologi, biologi, ekosystemprocesser och hälsa. Om verktyg, metoder och kunskaper för att skapa förutsättningarna för liv, och för ett gott liv – för dig själv och allt omkring dig.

Och mitt i detta gäng har jag fått äran att bidra med en del, vilket känns roligt, utmanande och spännande! Så jag hoppas vi ses i höst!

Så här lyder introduktionen av kursbeskrivningen;

Vill du lära dig om olika sätt att bruka jord och natur som ökar biologisk mångfald och stärker ekosystem? Samtidigt som du producerar mat och andra förnödenheter? 

Vill du få ökad förståelse för hur dina beslut påverkar ditt eget och andras liv och välmående, och naturen som försörjer oss?

Vill du få inspiration, nya insikter och många olika verktyg för att kunna förverkliga din idéer och möjliggöra det liv du vill leva? 

Denna kurs riktar sig till dig som vill lära om hur du kan bidra till livskraftiga ekosystem och få praktiska erfarenheter av regenerativt lantbruk för att kunna omsätta dessa i din vardag. Kursen är även till för dig som vill fatta beslut och agera med hänsyn taget till helheten – dig själv, människorna omkring dig och den omgivande naturen.

Kursen vänder sig både till dig som har en befintlig verksamhet eller en plats på jorden som du vill utveckla vidare, och till dig som har, eller söker idéer och vägar mot framtiden.”

Ansök innan 30 juni! Mer information hittar du här. Jag hoppas vi möts i höst!

I ovisshetens tid

Det är lätt att tankarna och känslorna tar fart. Som kärnan i en virrvelvind samlas de tillsammans med ord och meningar från omvärlden. Corona. Dödsfall. Permittering. Uppsägning. Konkurs. Karantän. Kris. Katastrof. Hot. Riskgrupp. Nödläge. Feber. Brist. Skyddsutrustning. Inställt. Död.

Det är förståeligt att alla dessa ord, alla dessa sammanbitna ansikten med trötta ögon, alla dessa förmaningar sätter fart på virvellvinden inom oss. Den snurrar och snurrar och växer sedan till en ondsint cyklon som tar med sig allt i sin väg, ödelägger och förmörknar. Det är inte konstigt att det är så. Nu, i ovisshetens tid.

Och de sammanbitna ansiktena talar om lugn. Att behålla lugnet i denna storm. Men ingen berättar om hur man gör, mer än att man ska göra saker man mår bra av. Men det kan vara svårt. När man är satt i karantän och uppmanas att inte träffa andra människor. När inkomsten som man byggt sitt liv kring, plötsligt försvinner. När man vet att man inte ska kramas, när man mest av allt skulle behöva kramas med halva världen. Och när allt som man annars brukar göra är inställt. Då är det ingen liten sak att behålla lugnet och må bra. Då är det lätt att förlora sig i orons cyklon. Låts sig slitas omkring av ovisshet och skrämmande ord, i tankar om en framtid som ingen kan förutspå.

Och i den snabba informationens oändliga djungel försöker vi finna tankestigar som ger oss den trygghet som vi alla vill ha. Den där tryggheten som nu har rubbats. Eller som vi inbillade oss, bakom filtret av högt BNP och billiga importvaror.

Och jag tänker, att varje storm har en öga. Ett centrum dit krafterna inte når. Där tryggheten finns, trots stormarna som viner omkring oss. Vi behöver hitta dit, till stormens öga. Du, jag, vi.

Det är inte lätt. Men vi kan fråga oss själva; hur vill jag att mitt liv ska vara? Vilka känslor vill jag uppleva, och hur kan jag göra det möjligt, med de resurser som finns omkring mig?

Till en början kan det tyckas omöjligt. Speciellt om man står med sin forna vardag som en ruin runt sina fötter. När ovissheten slagit sönder, allt det där som förut var trygghet.

Ibland måste vår värld få rasa. Först då uppstår möjligheten att bygga upp något annat, något bättre, något hållbarare, något vackrare. Det är först då vi får chansen att på riktigt rätta till alla de brister som fanns i den förra konstruktionen. Bygga något annat, från grunden. Det är en tröstlös tanke, när man står där mitt i stormen, rädd och förblindad av dammet från rasmassorna.

Men ändå, tillåt dig själv att tänka tanken – vilken värld vill du se, uppleva, känna – när stormen mojnat och dammet har lagt sig? Vilken omvärld vill du vara en del av, och vad kan du göra precis nu, med precis det lilla du har – för att det ska bli så?

Du kan inte stoppa stormen. Men du kan hitta stormens öga. Och där kan – du, jag, vi – lägga grunden för det som ska bli. Något där tryggheten kan bo, även när omvärldens ovissa vindar blåser.

Det inställda föredraget.

Egentligen hade jag planerat för att skriva ett inlägg om mitt kommande föredrag; ”Maten som bygger vår framtid – om mat, beslut och landsbygdens triumfkort”.

Där skulle jag prata om vikten av att ta ansvar över jorden där vi står, för att bygga trygghet inför en oviss framtid. Jag ville ge en förståelse till hur ansvarstagande över marken där vi bor, påverkar ekosystemprocesserna och allt liv – ditt, mitt, fiskarna, fåglarna och binas. Jag ville ge en förståelse för ekosystemprocessernas komplexitet och hur dessa hänger ihop med det vi kallar klimatkris. Och hur vi därmed kan åstadkomma en skillnad genom att ta ansvar över vår tilldelade plats på jorden. Jag ville förmedla enkelheten i att tillsammans bygga en trygghet och bra liv, väl rustade, oberoende av vilka utmaningar som väntar oss.

Men nu är föredraget inställt. För det är kris.

Jag ska erkänna att det känns lite skrattretande – det här föredraget är lite för aktuellt för sitt eget bästa.

Men det finns kvar till en annan gång, det fyller inte sin funktion nu. Nu behövs handlingskraft, ansvarstagande och gemenskap. För den situation vi befinner oss i, men också för en oklar framtid.

Jag arbetar vidare. Förbereder för kommande kalvningar, för hönshotellet och ett gäng Jämtländska Gotlänningar….

Jag är regenerativ bonde.

När jag berättar att jag arbetar som bonde, följer alltid en obligatoriska frågan; Jaha, vad producerar du då? Är du kött-bonde, mjölk-bonde eller spannmåls-bonde?

Jag blir alltid lika ställd, för jag är ingetdera. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger matjord och stärker ekosystemprocesser. Mitt mål handlar inte om optimal tillväxtkurva eller att tillgodose marknadens efterfrågan.

Vårt arbete handlar om att skapa livskraftiga jordar som kan ge framtidens generationer minst lika stor mängd bra mat som det ger idag. Det handlar om livskraftiga matjordar som är tåliga i både torka och regn. Livskraftiga matjordar som ger rent vatten i våra badsjöar, snår fulla med fågelkvitter och grönskande ängar som surrar, fladdrar, blomstrar av liv. Livskraftiga jordar som ger förutsättningarna för ett bra liv för alla som vill leva omkring dem, på dem, av dem och i dem.

Jag är ingen köttbonde som producerar kött. Jag är ingen hönsfarmare som producerar ägg. Jag är en regenerativ bonde som stärker förutsättningarna till liv.

Mitt främsta verktyg för att påverka jordarna är mina djur. Faktum är att de är helt avgörande för att åstadkomma det jag vill. Och som en biprodukt av det arbete jag gör och som jag vill göra, så får jag ett överskott av ägg, kött, grönsaker, skinn och mjölk. Ett överskott som jag säljer för att åstadkomma den valuta som krävs för att jag ska kunna betala min räkningar.

Så nästa gång någon frågar, så ska jag svara just det. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger livskraftig matjord och stärker förutsättningarna till liv. Vad gör du?

Generationer emellan.

Det är ungefär ett år sen som jag hade föreläsning i Norrbos Folkets hus. Det var en häftig kväll, fullsatt, och jag talade under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden”. Det hela blev en berättelse om de förändringar och insikter som drabbat mig och min familj, men lika mycket en hyllning och växande respekt inför mormors generation och deras ovärderliga livskunskap.

Livskunskap som är ovärderlig, livsviktig och som tyvärr blivit lite smutskastad under de decennierna som skiljer våra generationer åt. Det är synd. Framför allt eftersom dessa decennier utvecklat ett enormt resursslöseri som vi uppenbarligen behöver komma till rätta med. Och det är här mormors generation kommer in – för är det något de visste, så var det hur man tar tillvara på och vårdar de resurser som finns i vår närhet. Hur man kokar sylt av skogens bär, gör filbunke och smör, lagar raggsockor och kokar buljong. Det går knappt att nämna allt, för de var mästare på att tillgodose familjens behov med det som fanns tillgängligt.

Jag chockades lite smått vid föreläsningen. Så där så jag kom av mig och tappade tråden. Alla de känslofyllda ansiktsuttryck som mötte mig i publiken. Av alla som ville prata efteråt, diskutera och delge sina minnen och kunskaper om hushållandets hantverk. Och det var då jag tänkte; vad fint det hade varit att bara få sitt runt ett bord och prata med dessa människor. Dricka lite kaffe och äta en smörgås. och sen prata om alla fantastiska möjligheter som kan uppstå ur några liter mjölk – bara rätt kunskap och handlag finns till gänglig. Eller hur man städar effektivt och grundligt, utan alla de kemikalieprodukter som är nutidens norm?

Och jag tänkte såsom så – att jag borde bjuda in till ett sånt samtal, ett samtal generationerna emellan. Men sen kom våren, kalvningar och ett helt galet 2019. Men än är det inte för sent. Och jag är säker på att det finns fler i min generation som skulle vilja vara med på ett sånt samtal, och det är er jag riktar mig till nu – Vill du vara med och träffa ett gäng mormödrar och farmödrar som bär på ovärderlig kunskap? Ett enkelt samtal, lite fika, olika generationer och sen så ser vi vart det bär hän? I så fall – hör av dig till mig på slaktarstina@slaktarstina.se

10 år senare.

Juletider och jag blir åter igen påmind om vad som verkligen är viktigt. Om livet som en dag tar slut, om tacksamheten över de människor som ännu finns omkring mig. Om tacksamheten att ännu få vara kvar och vara någon omkring andra. Om ovissheten i den framtid som vi envist planerar som om den vore oss garanterad. Inget kunde vara mer lögnaktigt än det.

Julen påminner mig om känslan att vänta på döden. Det är tio år sen nu. En evighet i ett ögonblick och för varje ljus som tänds minns jag den låga som släcktes hos dig. Vecka för vecka, dag för dag, tynade du sakta bort framför våra ögon, under våra händer. Allt medan hysterin kring julklappar, matöverflöd och städmani växte sig allt större. Men vi väntade på döden. Och det gav perspektiv.

Först försvann allt det du gjorde. Ljuden tystnade på gården och lamporna i garaget tändes inte mer. Snön låg tjock och inga fotspår fanns dit du brukade gå.

Sen försvann din styrka. Din raka rygg blev böjd och jag hjälpte dig upp för trappen. Klockan dinglade löst på din arm och glöden i dina mörka ögon slocknade. Och jag insåg att jag aldrig mer kommer få känna dina varma kraftiga fingrar i min hand igen. Det som fanns kvar var något helt annat. Kalla, spinkiga. Och inga önskningar eller pengar i världen kunde ändra på det.

När det tredje ljuset tändes så låg du bara där. Adventsljusens varma ljus lyste över det som var kvar av din kropp. Jag lyssnade till de ojämna andetagen och förundrades över hjärtat som fortfarande slog. Men när det fjärde ljuset tändes så stannade även det.

:::::::::

Det är tio år sen nu och sorgen efter dig kommer aldrig att läka. Men jag har lärt mig bära den, på ett sätt som inte tynger mig längre. Hur den påverkat mig kan jag bara sia om, men jag vill tro att den gjort mig till något bättre än vad jag var då. Då när du fortfarande levde och var stark. Då när jag trodde att det viktiga fanns i titlar och matchande dyrt porslin. Det är annorlunda nu. Det är mycket som är annorlunda nu.

Och det känns fint att samla alla, så som vi gjorde den där sista kvällen tillsammans. Då för 10 år sedan. Dina hjärtslag finns inte här, men här finns nya hjärtan som slår. Starka och friska i de barnbarn som du aldrig fick träffa. Och jag vet att du är med oss. För jag ser det i hans tumme som liknar din. I hennes vindlande öron. De där mjuka kinderna som ännu saknar din stickiga skäggstubb. I plirigheten i ögonen, i finurlighet som gömmer sig i smilgroparna. I styrkan, i viljan och rivet i min röst när jag blir arg. Och jag ser dig i mitt åldrande ansikte. Kindernas slappa kantighet, ögonlocken som ger efter för tyngdlagens kraft. Rynkor och veck som gör mig påmind om att du alltid är med mig. Du är alltid med oss.

Juletider och jag blir åter igen påmind om vad som verkligen är viktigt. Om livet som en dag tar slut, om tacksamheten över de människor som ännu finns omkring mig. Om tacksamheten att ännu få vara kvar och vara någon omkring andra. Om ovissheten i den framtid som vi envist planerar som om den vore oss garanterad. Inget kunde vara mer lögnaktigt än det.

Ett år senare.

Det är ett år sen nu. Ett år sen jag satte mig i bilen och körde rakt väster ut. Jag landande i ett kök, en bit utanför Oslo, runt ett stort köksbord med människor som jag inte kände. Det enda jag visste då, var att dessa människor har en vilja som liknar min.

Det var kalla vindar utanför, men inne sprakade spisen. Ljusen var tända och jag satt uppkrupen på en blå kökssoffa och väntade på den välbekanta känslan av social vilsenhet. Men den infann sig aldrig. Och jag skrev i min dagbok den kvällen, om känslan att hitta hem i en grupp av främlingar.

Vi delade många måltider runt det bordet. Vi delade tankar, erfarenheter, skratt och idéer. Och vi tog beslut. Beslut om att lära oss mer, om allt det där som fört oss samman. Jag reste hem, ensam i bilen, tillbaka till Finnmarksskogarna i Sverige. Uppfylld av något som jag inte kunde sätta ord på, men som jag instinktivt visste var gott.

Ett år senare samlas vi hemma hos mig. Vi är inte längre främlingar och under året har vi tillsammans erövrat kunskaper och erfarenheter, långt utöver vad jag förväntat mig. Och jag tänker på det när vi sitter runt mitt provisoriska storbord, med lakan som bordsduk och udda porslin. Samtalen som avlöser varandra, alla lyssnande ögon och vänliga ansikten. Jag tänker på, hur mycket bra man kan åstadkomma tillsammans. Jag hade kunnat läsa böcker, artiklar och sett faktaspäckade Youtube-klipp i all oändlighet – och ändå inte nått fram till allt jag lärt mig under det gångna året. Och jag skulle definitivt inte haft detta gäng av vänner – så olika, men ändå så lika. Förenade i vår mänsklighet och vilja.

Och är det något som jag vill råda dig som har en vilja att lära dig mer – oavsett vad det gäller – samla ett gäng som vill samma sak. Ta in någon med kompetensen, dela några måltider och låt resan ta fart. Skapa den utbildning du själv vill ha. Du kommer inte att ångra dig.

Vad håller hon på med…?

Under sommarens sista månader och under höstens intåg, så har vi haft större delen av ko-besättningen nere i människobyn. Och jag kan gissa, att det är många som stått i köksfönstret och funderat, att förbipasserande har undrat och att diskussionen ibland har lyfts, så där grannar emellan – vad håller hon på med egentligen?

Och jag kan förstå dem, människorna. Som varje dag har sett mig nere vid kossorna, och varje dag sett mig flytta runt på stängselstolp och eltråd. Som ibland ser mig krypandes runt på knäna, petandes i marken. Eller när jag vandrar kors och tvärs genom hagen, likt en förvirrad höna, utan tillsynes något mål eller uppgift. Jag kan förstå att man undrar – har hon för lite att göra? Eller är hon bara lite knäpp?

Svaret kommer framtiden att få utvisa. Men alla dessa dagar av stängselflytt, alla dess stunder på knä i hagen, alla dessa promenader runt bland gräs och träd – har en oerhört viktigt syfte och utgör en del i kärnan av vad mitt bonderi handlar om – Livskraft i samspel.

Jag har en övertygelse om att det går att driva ett jordbruk på ett annat sätt är rådande normer. Jag har en övertygelse om att det går att göra oerhört resurseffektivt. Jag har en övertygelse om att det kan ge mig och min bygd de bästa råvarorna att äta samtidigt som det ger oss hälsosamma jordar, rent vatten och en omgivning som surrar, kvittrar och kväker – en omgivning full av liv. Där vi människor kan leva våra liv, lika starka som den jord som föder oss.

Så jag fördjupar mig och reflekterar. Testar nya teser och ser hur marken reagerar. Gör allt för att förstå naturens komplexitet och bli en positiv kraft i dess samspel.

Och säkert finns det saker som jag gör idag, som jag kommer skratta åt om 15 år. Och säkert finns det metoder som kortsiktigt kan verka mer effektiva ur en ekonoms snäva blick. Och säkert finns det människor som tar större skördar än mig nästa år. Men det är inte det jag eftersträvar. Rekordskördarna ska tas av kommande generationer. Liv och livsgivande ekosystem kan inte mätas i pengar, ty utan dem har pengarna inget syfte. Och framstår jag som en idiot och det får människor att skratta, så har jag ju ändå gett glädje till några tappra själar här i världen. Och det, är ju ändå inte så illa pinkat.

Nya vägar behöver stakas ut, nya stigar behöver trampas upp. För ska männskligheten uppnå bättre resultat än vad vi hittills åstadkommit under vår korta tid på denna planet – så måste vi börja göra annorlunda. Vi måste tänka annorlunda, vi måste agera annorlunda, vi måste ta beslut på nya sätt – ett mer övergripande sätt. Och det är därför jag trasslar omkring med stolpar och eltråd. Det är därför som jag kryper runt på knä i hagen och gräver bland komockor och gräsrötter. Det är därför som jag vandrar omkring i hagarna och observerar allt omkring mig. Och det är därför jag arbetar på ett annorlunda sätt.

Häng med någon gång om du vill. Det finns så otroligt mycket positivt att upptäcka.

Sommaren, bygden och korna

Det har varit en omtumlande sommar. Eller sommar och sommar – det började redan i våras med kalvningen. Då, när vi lättade konstaterade att vi genomgått vår första kalvningssäsong, men ändå en aning besviket konstaterade att det blev bara en kvigkalv och resten tjurkalvar. Besviket, eftersom visionen var att successivt bygga oss en större besättning.

Men vi putsade på vårt tålamod, tröstade varandra med peppande ord om att det bara är att tugga på. Säsong efter säsong, så kommer besättningen att växa. Och vi hade väl precis landat i den acceptansen, när kommunen annonserade om att de skulle lägga ner sin betesdjursverksamhet. Och sen gick allting väldigt fort. När högsommarvärmen brände som hetast, hade vi plötsligt hoppat fram en sissådär 4-5 år i vår målbild och det skulle skördas vinterfoder för en tre gånger så stor besättning. Samma besättning skulle även ha bete resten av sommaren och ansvaret låg på oss.

Och många gånger har den självkritiska rösten viskat elaka ord inuti mitt huvud. Och många gånger har jag funderat hur vi kunde kasta oss in i det här, utan tvivel och tillsynes utan rädsla. Men alla dessa motståndskrafter har överröstas av en övertygelse som vi bär inom oss. Men framför allt har de överröstat och tryckts tillbaka av all den värme, generositet och engagemang som mött oss ute i bygden. Det har varit helt otroligt. Det ÄR helt otroligt.

Det är många sena kvällar som vi avslutat med tårar i ögonen och tacksamhet i bröstet. Alla dessa fina ord, alla dessa glada tillrop. Människor som ger oss förtroendet att förvalta deras mark, människor som lånar ut allt från maskiner till husnycklar, människor som spontant sluter upp och erbjuder oss sin hjälp. Som ger av sin tid, som delger sina upplevelser. Och allt, bara för att två idioter tror att världen behöver fler betande kor.

Och när tvivlet har skrikit som högst, när ansvaret har varit som tyngst – då har jag bara behövt lyfta blicken. För där, omkring oss, står en hel mängd med människor som uttryckligen vill se den förändring som vi själva vill se. Människor som är en del av den bygd som vi själva är en del utav. Människor som vill känna trygghet, gemenskap och framtidstro. Människor, som tror på två idioter som vill ge bygden fler betande kor. Och att känna den kraften – det är ett stor privilegium som jag inte riktigt finner ord för.

Den första kalven.

Det var när feberdimman började lätta men krafterna inte var tillbaka. Jag låg nerbäddad under en filt i soffan, frusen och tömd på kraft. Lunchen var uppäten men disken stod kvar på bordet och jag skulle bara vila lite för att orka duka av. Jag hörde inte när han öppnade dörren, men jag hörde ordet som kom därefter; Kalv. Det är en kalv i hagen.

Inget febernedsättande i världen skulle gett mig den effekten som de orden gjorde. Jag och barnen flög upp ur soffan och aldrig har någon av oss fått på oss ytterkläderna så snabbt. Förväntansfulla med fjärilar i magen gick vi ner mot hagen, hand i hand gick vi över den leriga grusvägen och det prasslande fjolårsgräset. Och där, bland björkarna i sluttningen, stod Glittra med en liten kalv vid sin nos. Det var lyckorus i magen, fjärilar i bröstet och vi satte oss på en stubbe en bit ifrån för att betrakta detta underverk. För att se att allt stod rätt till. Och där satt vi. Och tiden gick. Och de där flygande fjärilarna i bröstet började mer och mer knyta sig till en hård boll i magen.

Vi gjorde vad vi kunde för att få kalven till spenarna. Vi gjorde vad vi kunde för att få i den den livgivande och viktiga råmjölken. Vi gjorde vad vi kunde. Men oavsett vad vi gjorde – den sög inte. Den svalde inte. Och tillslut var veterinären på väg och det fanns inte tillstymmelse till fjärilar i magen längre. Där var bara en stor hård klump av oro.

Och lunchtid hade blivit middagstid, men varken feber eller hunger tilläts ta sin plats. Framför mig i en bädd av halm, nerbäddad under våra vinterjackor, låg det lilla livet framför oss. Jag smekte dess huvud, masserade kroppen och gjorde vad jag kunde för att få i den den minsta droppe råmjölk. Jag höll dess huvud, jag höll dess nos och den gula råmjölken rann i strilar ut genom mungipan och ner i mitt knä. Det luktade söt, mina händer var frusna och kladdiga och jag gömde dem under jackorna mot kalvens bröstkorg. Den silkeslena pälsen och det lilla hjärtat som slog därunder. Jag behövde få känna det, behövde få veta att det slog.

Det var en lång timme innan veterinären kom och den värmande solen började sakta gå ner bakom granarna. Stjärnhimlen var vårt glittrande tak när vi med krummande ryggar arbetade med kalven. Ständigt med kossan Glittra stående bredvid oss. Vakande men full av tillit. Hon förstod att vi bara ville gott. Hon förstod att allt vi gjorde behövde göras. Hon litade på oss och vi litade på henne. Och jag hänfördes av hennes moderskänslor som jag själv kunde spegla mig i.

Klockan var närmare halv elva när veterinären slog igen bakluckan på sin bil. ”Nu behöver vi alla vila en stund”, sa hon och åkte sedan iväg bort på grusvägen. Vi gick vägen upp mot huset, med mörkret omkring oss och stjärnhimlen ovanför. Och det var då jag kände tröttheten i kroppen, och det var då jag kände hur mycket jag frös. Och det var då som tårarna började forsa utför mina kinder, tillsynes bottenlöst. Där, i mörkret under stjärnhimlen, nerkladdad av söt råmjölksdoft var det så tydligt hur Livet och Döden alltid går hand i hand. Och jag visste inte vilken som väntade oss de följande timmarna.

Väckarklockan ringde tre timmar senare och jag hade aldrig somnat ordentligt. Men trötthet fanns inte, bara en beslutsamhet om att göra vad som måste göras. Vi klädde på oss och gick tillsammans ner till hagen igen för att få i kalven mjölk. I pannlampans sken och med en kalvs tyngd i mina armar, fick vi den till spenarna. Trevande och lite klumpigt lyckades den tillslut att dia. Och efter ett tag stod den där på sina vingliga ben, och snuttade trevande på spenarna. Och det var då vi visste att det här kommer gå bra. Och det var då som tårarna började rinna igen. Han tog min hand och i mörkret med stjärnhimlen ovanför oss gick vi tillbaka upp till huset igen.

Vår första kalv. Den skuttar nu omkring i hagen och är full av bus. Och har dessutom fått sällskap av två till…! Livet alltså. I all sin styrka och skörhet så är det helt fantastiskt.


« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑