Kategori: Ord & Tankar (Sida 8 av 20)

När det river i bröstet.

18 maj, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Vissa dagar river det i bröstet. Spränger, tynger, trycker. Huvudet är som en matmixer som vårdslöst hackar sönder alla tankar till en odefinierbar smet. Kroppen är full av myror som inte hittar ut. Jag vankar, fingrar, fräser. Lyssnar utan att lyssna, tänker utan att komma fram till något konkret. Stress. Och hormoner. Dessa jävla kvinnohormoner som man ska låtsas att inte finns. Att de inte påverkar. Men det gör dem.

Jag har så lätt för att dras med i samtidens tempo. Låsa upp mig vid påhittade måsten. Hetsa fram i dagens möjligheter i hopp om att hinna något mer. Hitta något mer. Jag som redan har allt jag behöver.

Varför är inte alltid så klarlagt. Nyttan av det är inte heller alltid klarlagd. Jag kanske vinner någon minut. Men förlorar en miljon intryck. Förlorar lika många minnen. Känslor. De postiva, mjuka. Och framför allt förlorar jag gåvan – tacksamheten – över att återigen få avnjuta en dag med en frisk kropp och frisk familj. Tak över huvudet, mat på bordet och friskt vatten direkt från markerna utanför.

Markerna utanför. De där markerna utanför som bryter strömmen till den där överhettade matmixern i huvudet. Alltid. Som släpper ut alla myror i min kropp och fyller mitt bröst med den mjukast bomull. De där oberäkneliga korna som tvingar mig till nuet. De bekymmerslösa grisarna som tonar ut alla påhittade måsten. De lättsamma getterna som lyssnar till min sång. Utan att döma, utan att värdera. Växtligheten som inte väntar, jorden som ger liv. Mat och vatten. Rörelse. Meningsfullhet.

Kvällsrundan på gården tar alltid längre tid dessa dagar, då när det river i bröstet. Inte för att det krävs av uppgifterna som sådana, det bara blir så. Behöver vara så. Och det som andra ser som ständigt jobb och begränsningar, är min egna räddning. Gården och djuren behöver mig, där i kvällsskymningen. Men inte ens i närheten av så mycket som jag behöver dem.

Igår rev det i bröstet. Kvällsrundan varade tills mörkret lagt sig över skog och mark. Jag satt på trappen och såg det sänka sig ner. Sen gick jag in och la mig. Somnade med bomull i bröstet och fåglarnas kvällssång i huvudet.

Jag vill aldrig leva någon annanstans.

SlaktarStinas boksläpp – ”Över en vårfika”

10 maj, 2017 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Så kom den slutligen. Dagen. Den där dagen som jag tjatat om i all evinnerlighet, känns det som. Bokreleasedagen. Över en vårfika – en novellantalogi om saker vi inte pratar om, och jag var en av författarna.

Bystugan stod iordningställd med kaffe och kakor av alla de bästa sorterna. Hembakade, såklart. Inte av mig, såklart. Vissa har talang till att baka småkakor, andra har talang till att delegera arbete. Jag tillhör inte den första kategorin. Men som tur är, känner jag en handfull mästerbakare.

Solen gömde sig väl bakom de gråa molnen, och isiga vindar svepte runt knuten när de första människorna letade sig fram. Jag gjorde eld i den gamla gjutjärnskaminen och sen kunde kakkalaset börja. Och vilket kalas det blev. Det gick i ett! Människor kom och människor gick. Människor som jag aldrig träffat och människor som jag kände väl. Det är en väldigt konstig känsla, men som gör mig varm i hela magen.

Något som speciellt gör mig varm i magen var att Abborrbergslouise kom förbi. Hon har magi i orden, och magi i kameran. Och hon bor på ett blånande berg, en fågeltur ifrån mitt. Hennes bilder gör Instagram värd att ha på telefonen, och till min stora glädje har hon nu startat en blogg också. Det var på tiden om jag får säga det själv! www.abborrbergslouise.se

När kaksmulor var uppsopade och eldstaden slocknat, låste jag den gamla dörren till bystugan. När jag sen klev in i mitt egna hus och satte fram blommor och gåvor på köksbordet, så började tårarna strömma. Jag satt mig på kökssoffan och grät en halvtimme. Så otroligt tacksam och rörd av alla människor som letade sig ut i skogen denna isande vårdag. Av alla fina ord, av alla givande samtal. Men också en aning bekymrad.

För hur tackar man de fantastiska människor som bakat hundratals kakor till denna dag? Hur tackar man en syster som tagit av sin tid och hjälpt till med dukning, kaffekokning och disk på ett oerhört proffsigt sätt? Hur tackar man alla de människor som valde att fira den här dagen med mig? För alla fina ord, all uppmuntran. Hur tackar man alla er som köpt boken? Och framför allt – hur ska jag någonsin kunna tacka alla er som läser mina inlägg och motiverar till att bloggen lever vidare?

Jag vet inte. Jag ska fortsätta klura på det. Men tills dess att lösningen utkristalliserar sig så kan jag bara säga tack. TACK, TACK, TACK!

Och den här dagen gav mig verkligen mersmak. Men nästa gång ska jag stå där med min helt egna bok. Det är iallafall så det känns.

Info om bokreleasen!

4 maj, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Alla människor har ju inte Facebook, tack och lov. Jag bedömer denna skara människor som oerhört kloka i sin tillvaro här på jorden, så därför vore det dumt att utesluta dem från informationen om min fikarelease på lördag. Så, speciellt till er, och även till andra, så kommer här lite sammanfattade information om lördagen den 6 maj.

Vad är det som händer då?
Mellan klockan 12-16 har jag release för novellantalogin ”Över en vårfika” som jag har äran att delta i. Det är min först publicerade text och för att fira detta så bjuder jag in till kakbuffé med kaffe/the/saft i vår bystuga. Där finns även möjlighet att köpa boken för den som vill.

Vart ligger den?
Bystugans adress är Svedberget Kullvägen 80. För den som vill så avgår traktor med vagn från vår gård med jämna mellanrum. (Kullfallsvägen 7) Dock har vi inte instiftat någon tidtabell, men avgång minst en gång i timmen bör vi nog mäkta med. Parkera med sunt förnuft och njut av skogen, djuren och solen medan ni inväntar traktorekipaget!

Åh, det låter ju fantastiskt härligt att spendera en vårdag där ute i skogen med fika och trevligt folk! Men du…..vad är en novellantalogi?
Det är en bok där flera olika författare bidragit med en novell, vilket är en kortare text. Den har novellantalogin heter ”Över en vårfika” och har temat Saker som vi inte pratar om, vilket innebär att varje text i boken berör ett ämne som vi vanligtvis inte talar så mycket om. Allt från handsvett till döden och allt annat som finns där emellan. Men en sak är säkert – man blir berörd.

Jaja, men i ärlighetens namn skiter jag i boken – vad är det för fika?
Hembakt i sin bästa form. Kaffe, the och saft finns att tillgå. En riktig hemtrevlig glesbygdsfika med andra ord!

Så…. VÄLKOMNA! Hoppas vi ses på lördag!

I det som växer, i det som lever.

3 maj, 2017 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Det är nästan obehagligt att sätta på sig arbetsbyxorna utan långkalsonger. Känns naket, utlämnat. Det sträva tjocka tyget som dras upp över mina vinterbleka ben. Utan långkalsongerna känns de helt plötsligt för stora. Fickorna fulla med skruvar, tumstock och diverse bra-att-alltid-ha-på-sig-verktyg, gör att de hänger tungt på mina höfter när jag rör mig ut i vårkvällen. Tystnaden inomhus byts mot intensivt fågelkvitter. Sädesärlorna fladdrar upp från den blekgula marken när jag rör mig genom hagen. Alla utom en. Den sitter orädd kvar. Stjärtfjädrarna vippar karaktäristiskt och de små ögonen känns intensiva. Och jag kan inte låta bli att tänka på pappa när jag ser hur den betraktar mina rörelser genom hagen.

Han skulle fyllt 69 idag. Men naturen ville något annat. Och därför tänker jag på honom när jag ser den här sädessärlan som orädd följer mig över gården. För varenda atom som en gång var min far, är nu byggstenar i något annat på vår jord. Det är ett fint konstaterande. Och det tröstar mig lite, när jag tänker på det, att han på något sätt ändå finns här. I det som växer, i det som lever. I det som ger nytt liv.

Jag gör vad jag ska. Fyller hö, fyller vatten. Kollar över odlingarna, vattnar. Luften är ljum dit solen ännu når men skuggorna ger löfte om en kylig natt. Här och var anar man något grönt som strävsamt tränger sig upp genom det gamla och döda. Det är nu det vänder. Det är nu det börjar grönska, det är nu fåglarna återvänder, det är nu livet själv förbereder sig för sin fullaste prakt.

Jag drar upp en rädisa ur den svarta jorden innan jag varsamt lägger på locket inför natten. Lutar mig mot den gedigna timmerväggen och knaprar försiktigt på den röda lilla knölen. Solen lyser ännu på berget bortanför och i luften virrar nyvakna jättemyggor omkring. Sädesärlan betraktar mig från kanten av odlingarna där jag står. Jag kastar åt den blasten av rädisan, men den flyger genast iväg. Farsan har aldrig gillat grönsaker.

Sen går jag in. Möts av nyvakna ögon som är lika trolskt bruna som dina alltid var. Små händer flätas in i mina och jag ser den tumme som är en miniversion av din. Och än en gång blir jag påmind om, att du ändå finns här, på något sätt. I det som växer, i det som lever.

Boken är här!

28 april, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Novellantologin ”Över en vårfika” som jag medverkar i tillsammans med andra författare, har i ärlighetens namn funnits i min ägo ett tag. Men det vore lite tråkigt att släppa iväg den flera veckor innan min egna release, så därför har jag hållit den väl gömd. Men nu är det dags – åtminstone för er som tidigare under året paxat ett exemplar!

Jamen det har jag ju gjort!

Vad bra! Då vill jag att du skickar mig ett mail till slaktarstina@slaktarstina.se där du uppger om du vill ha boken skickad till dig, eller om du köper den under releasen den 6 maj. Det går även att komma överens om annan typ av leverans, beroende av avstånd. Kostar en kopp kaffe, typ.

Jag vill ha boken skickad!

Då uppger du även namn och adress, samt om du önskar betala med swish eller via banköverföring. Boken kostar 170kr + frakt 45kr. Uppge även om du vill ha boken signerad eller inte. Jag skickar boken när betalningen är mottagen.

Jag har inte paxat någon bok, men tänkte komma på releasen och äta kakor tills jag får ont i magen, kan jag köpa boken då?

Jo, det går alldeles ypperligt! Det finns några extra få exemplar tillgängliga, de räcker så långt som de räcker.

Dock är jag mer orolig för att fikat ska ta slut, så jag uppskattar om du anmäler dig via evenemanget på SlaktarStinas facebooksida! Eller på annat sätt låter mig veta att du ämnar komma – hoppas vi ses och framför allt TACK!

Tre år.

10 april, 2017 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Hon somnar med rosa glittertyll runt benen. Håret är vilt och kinderna bär en klädsam vårsolsrodnad. Hon doftar liv och kärlek, så där som en bara en treåring kan göra. Solvarm hud och tussilagojord. Tårars sälta och mild tvål. Några sandkorn i hårbotten och ögonfransar som vilar ovanför den mjuka kinden. Korta, täta.

För tre år sedan mötte vi för första gången natten tillsammans. Tre år, en evighet i ett ögonblick. Hon och jag på ett opersonligt sjukhusrum. Skriket som aldrig ville tystna, bröstet som ännu inte börjat producera, tröttheten som var som förlamande. Men ändå, den totala känslan av lugn. Den totala känslan av trygghet, tillit och styrka. Oövervinnerlighet. Som en naturkraft i en moders bröst. För dig gör jag allt. För dig klarar jag vad som helst.

Samma känsla som jag känner nu, när jag ser dig sova här intill. Den lilla bröstkorgen som sakta höjs. Sakta sänks. Magen full av kakor och tårta. Ballonger som slutligen ligger still bland alla oavslutade lekar som täcker vårt golv. Tystnaden som ackompanjeras av din brors djupa andetag.

Det har varit en bra dag, trots tvära kast mellan känslopalettens kontraster. Glädje som fått fötterna att hoppa, tårar som runnit när knän skrapats upp. Och jag vill för alltid minnas glittret i dina ögon. Den oförstörda glädjen och förnöjsamheten. Nyfikenheten och kärleken. Stoltheten i stegen. Vårkalla fingrar i min torra hand, när du drar mig med och visar mig världen. En värld som skimrar i rosa och tussilagogult. Skalbaggssvart och sandkornsguld.

Tre år, en evighet i ett ögonblick. Känslan i bröstet. För dig gör jag allt. För dig klarar jag vad som helst.

En sådan dag.

30 mars, 2017 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Det är en sådan där dag då orden inte riktigt hamnar där jag vill. Då dem liksom stockar sig i både hals och fingrar, och mest far omkring i huvudet som ett disigt moln. Och på axeln sitter den där lilla Djävulen och viskar elaka saker i mitt öra.

Och det är en sådan där dag, då äggskalet inte vill lossna från frukostägget. Då jag tappar nycklar och blandar ihop datum. Missförstår information och slår i tån på byggnadsställningen. Så där så att det sjunger en enformig ton, både i metallen och i mig. Ögonen svartnar och någonstans står ett barn och skriker för att syskonet har tagit en bit av fel frukostmacka.

Och det är en sådan där dag, då självsprickan öppnar sig på tummen. Då matdosan visar sig vara möglig, datorerna krånglar och jag bara hittar en av barnens vantar. Och skor. Och strumpor. Och ändå ligger de ta-mig-sjutton överallt, men ingen är likt den andra. Och utanför fönstret övergår det tidiga aprilregnet i snö.

En sådan dag har det varit idag. Sådanna dagar har det varit hela den här veckan. Tunga, frustrerande, förvirrande.

Men det har också varit en sån dag då kollegan delar med sig av sin matdosa. En sån där dag då jag upptäcker blommor på mina fönstersådda sockerärtor och kossorna är kelsjuka. Då barnen slagit sina mjuka armar runt min hals och viskat hemligheter i mitt öra. Då jag fått middagen serverad och glass med frysta jordgubbar till efterrätt. En ¨sådan dag då jag kommer hem till en uppfylld vedkorg, ursotad spis och en stark hand som ömsint smeker mig över kinden.

Det har varit en bra dag.

Och det ser jag först efteråt som jag i ren självbevarelsedrift toksprungit intervaller i 20 minuter. Tänk vad lite träning kan göra.

Kvällsrundan.

22 mars, 2017 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Jag hoppar i overallen och drar på mig raggsockorna. Hinner tänka att de behöver tvättas, men känner inte hur de känns mot huden. Plockar snabbt på mig pannlampan, handskar och drar ner mössan över öronen. Stressad. Barnen somnade senare än vanligt och jag har mycket som hänger över mig, som pockar på min uppmärksamhet. Mycket som ska göras innan jag stänger ögonen för den här dagen. Vill. Vara. Effektiv. Behöver göra kvällsrundan hos djuren innan jag kan börja beta av det andra. Packa hö, fylla vatten, förbereda inför morgondagen. Matdosa, ryggsäckar, kläder. Handlingslista. Snabba steg ut genom dörren. Drar pannlampan över huvudet och ser inte stjärnorna på den svarta himlen. Svär över min egen klumpighet när jag tvingas bära vatten dubbelt så långt efter ett missöde tidigare i veckan. Det sinkar min tid.

Korna ligger nöjda i halmen när jag kommer. Idisslar. Jag fyller vattnet och går sedan fram för att hälsa. Klia lite, kika lite. Försäkra mig om att de mår bra. Det gör dem. De idisslar och tittar ut i mörkret. Sträcker uppmanande på halsen när jag kliar dem, vill ha mer. Vill att jag ska ta där under hakan, vid käken, snett nedanför örat. Där.

De ligger lugnt ner i halmen och jag hukar för att lättare komma åt. Vilda sträcker mer på halsen, trycker sig mot mina händer. Jag knäböjer för att hålla balansen. Tillåter mig själv att landa. Utsidan av mitt lår mot hennes varma runda mage. Hennes huvud i mina händer. Hon grymtar förnöjt. Så där som bara Vilda, den spralliga kvigkalven kan grymta. I en suck lägger hon ner huvudet i mitt knä. Tyngden och värmen. Tryggheten. Jag lägger min kind mot hennes breda panna. Den är len. Vi sitter så ett tag, hon och jag. Jag lyssnar till hennes andetag. Kanske lyssnar hon till mina, jag vet inte. Men om hon gör det, så hör hon att dem blir lugnare. Djupare, bredare. Fria. Och det är först då jag ser stjärnorna på himlen. Märker avsaknaden av månen och ser den blöta marken som nu åter har frusit. Och jag tänker, att varenda sönderstressad jävel i det här landet, borde få möjlighet att klappa en ko.

Efter ett tag går jag in. Stegen är sävliga och tanken lugn. Kvällsrundan tog längre tid än vanligt. Jag behövde uppenbarligen det.

När är releasen?

10 mars, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

När är releasen?

En högst världsoviktigt fråga som nått mina öron de senaste dagarna men som jag med stor glädje svarar på; lördag den 6:e maj är det datum ni ska lägga på minnet!

Då bjuds det på kaffe, saft och kakbuffé här i skogens gamla skola som nu tjänar som vår högt aktade bystuga. Jag ämnar engagera de bästa kak-bakarna som finns att tillgå, för att kunna duka upp en dignande buffé av godsaker som får snålvattnet att rinna till i mungiporna. Doften av kaffe kommer att hänga i luften hela eftermiddagen och jag hoppas på glada miner och givande samtal bland fikaborden. Någonstans i ett hörn kommer även jag att sitta och sälja novellantologin ”Över en vårfika” där min första publicerade novell finns med, om ni känner intresse för det. Om någon vill ha en kråka på något av försättsbladen så kan jag bistå. Om det är min handstils-kråka alltså. Mer kladdiga varianter och fjäderbeklädda dito, får ni fixa själva.

Jag hoppas att våren visar sig från sin allra bästa sida med träd som prunkar av långsamt exploderande grönska och vitsippor som målar backen vit. Men det kan lika gärna vara lersörja och isande vindar som råder. Den som lever får se.

Hur som helst så är alla som vill varmt välkomna att fira denna dagen med mig! Mer information kommer längre fram, men tills dess; save the date!

Och om det nu skulle vara så, att du absolut inte kan vänta till den 6:e maj, utan vill ha boken nu, nu nu…! Så finns den tillgänglig hos mig, förhoppningsvis, från nästa vecka. Jag återkommer med det. Tack för visat intresse.

En brudklänning och ett pucko.

1 mars, 2017 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Det var en mycket sällsynt lördag. Sällsynt, för jag hade bestämt mig för att uppdatera min garderob. Så jag satte Millimetermannen i jobb, lämnade iväg barnen och drog till närmaste second hand butik.

Och där var där jag såg den, hängandes på den kromade ställningen. Som en svan bland ankor, som en pärla bland gråstenen – den perfekta bröllopsklänningen. Ja, inte för att jag planerar att stå brud inom de närmaste åren, utan för att det helt enkelt bara var den perfekt bröllopsklänningen. Knälång, enkel, handskräddad. En diamant från 50-talets England. Den Perfekta Bröllopsklänningen. Och hittar men den perfekta bröllopsklänningen, så där, för några hundringar en vintergrå lördag – ja, då får det där med karl, datum och ringar helt enkelt lösas senare.

Så jag greppade målmedvetet om galgen och styrde stegen in bakom det vävda skynket. Klädde av mig på överkroppen och darrade nästan på handen när jag förde av klänningen från galgen. Den var mjuk, men frasade ändå nästan obemärkt. Dragkedjan i sidan var så gott som onsynlig men löpte enkelt och ljudlöst när jag öppnade den. Kvalité och skickligt skrädderi i sin bästa kombination. Jag lyfte upp klänningen över huvudet, sträckte upp armarna och höll andan av förväntan. Lät skapelsen glida ner över axlarna, ner över brösten. Andades in. Och insåg att här är det stopp. Det går inte. Livstycket är för snävt. Besvikelse.
Jag förde armarna neråt för att lyfta av mig klänningen. Ett oroväckande ljud. Ljudet av tyg som hotar med att gå sönder. Jag försökte igen, långsamt, försiktigt. Det stramade över skulderbladen. Spände i det vackra tyget. Jag viftade lite menlöst med armarna ovanför mitt huvud. Försökte få tag på en tygbit att dra i. Försökte hasa mig själv mot väggen för att på något sätt rubba livstycket som utan nåd låst fast mina armar. Det gick inte. Så fort jag sänkte armarna, hotade klänningen med att spricka. Brista, gå sönder. Bli förstörd.

Och gud nåde den som spräcker en handskräddad klänning från 50-talets England. Sånt gör man bara inte.

Så jag står där, med armarna över huvudet och en klänning som jag inte får av mig. Jag behöver hjälp. Ropar lite försiktigt, söker kontakt. Så där lite ursäktande, som man gör när man inte riktigt kan förklara hur man hamnade där, i den hjälpsökande situationen. Så att säga.

Ingen av de arbetande volontärerna hör. De dricker kaffe och har trevligt. Äter kakor som smular och skrattar hjärtligt. Har säkert inte en enda tanke på att något pucko lyckats fastna i en klänning bakom skynket. Det drar lite kallt åt mitt nakna ryggslut. Klänningsfållen kittlar lite retsamt när jag tillslut inser mitt enda alternativ. Jag spatserar ut i butiken. Med händerna över huvudet och överkroppen gömd i en mjukvit klänningskjol. Jag är svettig efter mina tröstlösa avklädningsförsök. Viftar lite prövande med händerna för att påvisa mitt behov av hjälp. Slutligen blir jag upptäckt av en vänlig själ som inser problematiken. Det är med röda kinder jag rör mig tillbaka mot skynket med min kommande befriare i släptåg. De hjärtliga skratten fortsätter. Möjligtvis en aning högre. Och jag är tacksam över att jag behöll byxorna på.