Kategori: Ord & Tankar (Sida 15 av 19)

Sammanfattning 2014

30 december, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det känns bra att sammanfatta året som gått, det rekommenderar jag alla att göra – oavsett om man har en blogg eller inte!

Vad minns du mest från 2014?
Dagen då Pyret föddes. Känslosam och självklar att nämna i en sån här fråga. Annars minns jag en varm sommar och sena nätter med Pyret. Pirret i magen som uppstår när man pratar framtidsdrömmar med sitt livs kärlek. Äventyr och lekar med Knådden. Försäljningen av vår gamla släktgård.

Finns det något som du skulle ha velat göra annorlunda?
Nej. Jag är nöjd med hur mitt liv har varit det här året och hur det är nu, så det finns inget att ångra – Alla beslut har tagit mig hit där jag är idag.

Vad gjorde du som du är stolt över?
Födde vårt andra barn.

Hur jag lyckats samordna vardagen – Två små barn, en pågående utbyggnad, försäljning och utflyttning av en gammal släktgård, träning, mat, sömn, gårdsgöra och en man som jobbar borta. Jag har organiserat det bra!

Dessutom har jag lärt mig backa med släp – viktigt.Förresten kan jag köra framåt med släp också, inte att förakta.

Reste du någonstans?
Ooohhh ja! Jag såg apor, kameler och det var olidligt varmt – Furuvik tror jag visst landet hette.
Det var årets varmaste dag och vi åkte i vår skrotbil utan AC och höll bokstavligen på att avlida, då vi tvingades ha fönstren stängda pga brandrök från den stora skogsbranden. Det var rena farsen, som det lätt blir när vi är ute på äventyr. Hemresan minns jag bara som ett dimmigt töcken, jag var helt nerslagen av värmen. Men vi avslutade den med att åka direkt till skogssjön och slänga oss i. Tystnad, kyla och frisk luft. Då grät jag över att vi bor så jäkla bra.

Vad tittade du på?
Om man nu menar i skärmväg så var det mest Emil i Lönneberga (still going strong) och Barnkanalen. Det har blivit en del traktorer på YouTube också… mest på ryska av någon anledning.

Vad lyssnade du på?
Förutom mina barns varierande vokabulär och ljudnivå så… ljuden som uppstår i tystnaden. Den är helt fantastiskt. Men det resulterade i att vi slängde ut en helt fungerande frys för den lät så vidrigt. Oj, nu lät jag ju helt dum i huvudet, men jag lovar – den lät verkligen hemskt. Eller så är jag bara lite dum i huvudet, det kvittar, ut åkte den iallafall ljudmiljön i tystnaden blev helt annorlunda.

Och så lyssnar jag på Gustaf Ollas listor på Spotify när jag tränar – kan rekommenderas! (Sök på Ollas i Spotify, så hittar du dem.)

Vad läste du?
Fuck your fears av Johannes Hansen. Någon bok om grönsaksodling och lantbruk samt några spännande bloggar. Jordbruksverkets röriga hemsida skall icke förglömmas!

Mest otippat i år?
Att jag har varit med och styckat en älg och överväger om jag ska gå en styckningskurs någon gång i framtiden. Försök förklara det för mitt 14-åriga jag som bröt ihop av en etik-och-känslostorm på biologilektionen när vi skulle disikera en fisk. Och som övervägde att bli vegan och djurrättsaktivist men insåg att köttbullar var för gott. Otippat.

Sak som du är mest förvånad över 2014?
Jag har slutat bli förvånad.

Hur gick det med målen för 2014?
Det har gått alldeles utmärkt, bättre än väntat tillochmed! Jag har fött mitt andra barn, klarar av att hantera två barn, vi har gjutit en platta till utbyggnaden och jag har börjat träna igen.

Några mål för 2015?
Få upp tak och stomme på utbyggnaden. Ta hand om getterna (och barnen också, såklart.) Köpa en cykelkärra så jag kan cykla med båda barnen. (Herregud vad vi ska cykla! Cykla-cykla-cykla!) Riva storhuset. Städa ur ladorna som äntligen är våra. Fortsätta upprätthålla en fin må-bra bas med bra mat – bra sömn – bra träning. Det är lösningen och framgångskonceptet till allt (nästan iallafall). Lära mig hantera kameran. Lära mig stå på händer.

Vad vill du förändra till år 2015?
Ingenting. Och det är nog det som är problemet…Så en förändring kommer det att bli. Hur? det återstår att se. Men jag ser fram emot att få utvärdera 2015, det kommer bli ett viktigt år.

5 år senare

24 december, 2014 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Dina andetag har tystnat
ditt hjärta slår ej mer
Men stjärnorna fortsätter glittra
och snön den faller ner

Vinter skall bli till vår
sommar skall bli till höst
och alltid kommer vi att sakna
din kraftfulla, trygga röst

Men alltid finns du med oss
i skog, i mark, i hus
du finns i våra minnen
och i trädens trygga sus

Och vi säger inte hej då,
Vi säger; då ses vi sen
och när våra hjärtan stannar
så träffas vi igen

…………………………………………………………………………………………………………………

Fem år senare firar vi jul tillsammans med alla de barnbarn som du aldrig fick träffa. Vi har sålt skogen, sålt marken, sålt husen. Vi har gjort oss av med så många saker som var du.
Men det viktiga är kvar, min bror och min syster, det bästa som du gett mig. De är hälften du, precis som jag. Tillsammans minns vi det som var, gläds åt det som är och sörjer det som inte blev.

Du finns alltid med oss.

Julstök

19 december, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag är glad över att jag bestämde mig för att december skulle bli en månad av återhämtning. Tid till eftertanke, reflektion och en chans till att landa efter det intensiva år som varit. Fel månad kan man tycka, i december är det ju fullt upp med annat stök – julstök.

Men nej. Det där med julstök är något man själv bestämmer över, som jag bestämmer över. Och i år har jag bestämt mig för att tända ljus, släcka ner och göra så få måsten som möjligt. Det har fallit väl ut. Det här kan bli den bästa julen på länge.

Kanske för att jag har lekt cirkus istället för att städa. Kanske för att jag har gjort en årssammanfattning istället för att koka knäck. Kanske för att jag har läst tusenmiljonermiljarders barnböcker istället för att titta på Ernst. Kanske för att jag har sovit istället för att byta gardiner.

Eller så hade allt varit tusen gånger bättre om jag bara gjort allt det där. Och helst massa mer. Men det kvittar – jag är nöjd och min familj är nöjd. Bättre behöver det inte bli.

Ett december utan SlaktarStinas Adventskalender.

6 december, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Som ni märkt är det ingen adventskalender i år. Den enkla anledningen är att månaderna innan varit för intensiva för att utgöra en bra grogrund till fyndiga rim. Och nu när december äntligen är här och inleder slutet på ett oerhört händelserikt och intensivt 2014, så vill jag bara stanna upp och andas. Elda i vedspisen, förundras över månljuset och njuta av stillheten som uppstår av två sovandes barns djupa andetag. Titta tillbaka på allt som gjorts i år och känna; det där gjorde vi bra. Jävligt bra, till och med.

Jag har längtat efter att skriva. Jag har längtat efter att fota. Och det är precis det som jag ska göra nu i december. Så kanske är det ändå värt att besöka SlaktarStinas lilla tillhåll ute i cyberrymden nu i december, trots att det inte finns någon adventskalender.

Nu ska jag iallafall försöka fånga månljuset. På återseende!

Äntligen minusgrader!

7 november, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Det är en befriande känsla att, efter några veckor av regn och rusk, gå ut genom dörren och känna kall, torr luft som flödar in i lungorna och nyper mig i kinderna. Det känns som om en kappa av bly liksom faller av min axlar och jag kan äntligen sträcka på mig igen, äntligen andas. Jag njuter av att få sätta på mig ett till lager kläder, dra ner mössan över öronen och låta näsan bli lite så där rödsnorig. Höra fraset under fötterna när jag går över den nyligen frusna marken och ljudet av den tunna ishinnan som spricker när jag oförsiktigt klampar på i den frusna lervällingen som tidigare varit vår gräsmatta.

Nästa gång världen blir grön så är det så mycket som händer. Taket och stommen ska upp på utbyggnaden. Getterna flyttar in på vår gård. Gamla lador och byggnader ska få nytt liv, medan andra ska få ett oundvikligt men värdigt slut. Det är så spännande, nu kan det äntligen börja hända saker!

Men tills dess skall jag njuta av minusgraderna.

För mycket kaffe och tonårstankar.

24 september, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Jag borde sova vid det här laget, men det är inte lätt när man har varit på föräldramöte och druckit för mycket kaffe. Livets svarta guld som är för gott för att vara utan. Helt stick i stäv med hur jag resonerade som tonåring. Då var kaffe ett socialt accepterat gift som jag aldrig skulle tillåta mig själv att bli beroende av. Men tiden går och även den envisaste tonåring blir tillslut vuxen, tack och lov.

Det hade varit intressant att få samtala lite med mitt tonårs-jag. Om värderingar, handlingar, mål och drömmar. Om livet. Men det hade nog varit helt lönlöst, så det är nog lika bra att det inte är genomförbart. Hon hade aldrig lyssnat. Men hon hade definitivt tyckt att jag är helt dum i huvudet som har grävt ner mig i ett lätt kaffeberoende.

Vid närmare eftertanke så skulle hon nog överlag tycka att jag var helt dum i huvudet. Bosätta sig i skogen, i Dalarna, med en inhemsk skogslantis. Skaffa två barn innan 30, gräva upp hela gården och skaffa afrikanska dvärggetter – vad fan håller du på med!? Hon hade sett på mig med nederlag i blicken. Jag hade klappat henne på axeln och gått tyst därifrån. Det hade varit lönlöst att försöka förklara vad livet har lärt mig.

100-årskalas – Respekt.

20 juli, 2014 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag har varit på hundraårskalas. Ett riktigt hundraårskalas. 100 år är respekt.

Runt borden satt glada människor och utgjorde en oändlig mängd livskunskap. Jag var blott en liten flickjänta i sällskapet, ty även den yngre generationen var nästintill dubbelt så gammal som mig. Solen strålade in genom de gamla fönstren på en man som en gång i tiden haft sin skolgång i samma lokal. Jubilaren. 100-årsjubilaren. Han som vet hur det var när elen kom till byn. Han som i hela sitt liv levt och verkat i den by där mina barn nu får börja sina liv.

Jubilaren Conrad (född 1914) tillsammans med Linnéa (född 2014).

Det bjöds på jordgubbstårta och kaffe med dopp. Allting hembakat såklart. Jag kände mig hedrad att få vara en del i gemenskapen och önskar att jag hade kunnat sitta där hela dagen. Sitta kvar hela dagen och lyssna till alla berättelser och livshistorier. Njuta och förundras över allt dessa människor varit med om – här – mitt i Finnmarkens skogar i en bortglömd del av Dalarna.

Det kunde jag inte. Jag var tvungen att hasta iväg med svetten rinnande i pannan, en unge under armen och en tid att passa. Jag gjorde det med en liten klump i magen. Det är inte varje dag man blir serverad ett helt livshistoriebibliotek med kaffe och jordgubbstårta som tillbehör.

Men kanske är det just den lärdomen som min generation behöver ta till sig. Att inte hela tiden hetsa vidare. Och att ta tillfällen i akt och ta oss tid att faktiskt lyssna till dem som levt ett helt sekel eller nära därtill. De som lagt grunden för att vi kan leva vår mer eller mindre bekymmerslösa liv med fantastiska möjligheter. De har så oändligt mycket att berätta. Roliga saker. Viktiga saker. Sånt man bara kan lära sig genom att leva.

Vi borde lyssna mer. För hur det än är – allt finns inte på internet. Och hundra år är respekt.

Allt har sin tid.

30 januari, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Allt har sin tid. Och den här tiden tillhör inte bloggen, som ni märkt. Kanske kommer det en ny tid, där bloggen återigen tar en större plats. Kanske inte. Jag låter det hela vara osagt och ser vart livet för mig. Rätt var det är så dyker det nog upp något inlägg. Eller till och med flera stycken. Kanske.

Min hjärnkapacitet (de få procenten som inte är helt utslagna av graviditeten), används åt att plugga och organisera den lilla organisation som kallas familj. Däremellan så är den tänkande hjärnan helt avstängd och jag ägnar mig åt mer befriande aktiviteter som att vara rundningsmärke när Knådden spelar innebandy/fotbolls/käpphästpolo, leka ponny (även fast jag nog mest ser ut som ett gammalt sto med hängbuk, men det bryr sig inte Knådden om, han tycker jag är världens bästa häst) och dra bob med tillhörande barn på. Däremellan sover jag. Eller äter. Ibland både och.

Det händer så fruktansvärt mycket just nu. Eller snarare så ser jag hur de skymtar borta i horosonten. Några närmare än andra. Stora, viktiga, omvälvande händelser som måste få ta sin tid och få sitt utrymme. Jag samlar kraft och mod att ta mig an dem på bästa sätt. 2014 blir ett tufft och händelserikt år, och jag väntar lite otåligt på allt som kommer att hända.

Vi hörs när det finns läge. Tack för den ständiga ström som tittar in här. Tack.

Ett bidrag till gravidbloggarnas underbara värld.

12 januari, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Vi börjar såklart med dagens outfit:

– Noppig ulltröja som jag ärvt efter min pappa. Egenpåsydda kardborreband i ärmsluten och olagat hål på magen.
– Underställströja med grankåda (har inte fått bort det efter att jag bar ved en solig vårdag)
– Tjocka gravidstrumpbyxor från HM, vilka är totalt värdelösa eftersom de hela tiden hasar ner och ger mig den smickrande känslan av att vara medlem i familjen Simpor och Grodfötter. Dessutom är det så mycket tyg i grenen att det ser ut som om jag har camel-toe deluxe den korta stunden som de väl är uppdragna. Eller ser ut och ser ut – jag får väl om det är så det ser ut.
– Knähöga stödstrumpor från Apoteket
– Smink; bas av Järnvärde 110 som jag toppat med VinterImörkaSverige limited edition.

Och sen en bild som ger mer rättvisa åt min dagliga uppenbarelse, o-posad så att säga;

En urkass hållning till följd av ändrad kroppskonstitution i kombination med muskelförlust, och död-fisk uttrycket i ansiktet som kommer sig av att min näsa är så tät att jag måste flåsa genom munnen.

Jag har nu ungefär 3 månader kvar och under den tiden kommer jag bli otympligare, flåsigare, mer svullen och tröttare. Jag vet att det är något fantastiskt som väntar och som orsakar allt det här, men jag måste erkänna att jag har svårt att njuta av detta välsignade tillstånd. Så jag har kapitulerat inför den sociala förväntningen och övergått till att fascineras av de mer eller mindre nya upplevelser som kroppen nu delger mig.

Som att vakna med avdomnade fingrar. Att inte klara av att klättra upp lastmaskinen. Hur det känns när magen vilar mot låren när jag sitter och att brösten i sin tur vilar mot magen. Att behöva be om hjälp för att knyta träningsskorna. Hur jag plötsligt tycker att sill-tacos är en utmärkt idé som kommer att göra succé inom den gastronomiska världen. Att få ont efter en vanlig promenad och att den även orsakar en fysisk utmattning som liknas vid den jag kände efter att jag cyklat ett landsvägslopp med en klunga som var 10ggr bättre än mig. Tårar som sprutar som fontäner när jag ser Emil i Lönneberga. Att inte kunna andas när jag sitter i fåtöljen. En mage som inte funkar som den ska och det därmed känns som att jag föder en unge varje gång jag går på toa. Fast ur fel hål, så att säga. Hur magen tar emot när jag försöker kramas. Eller hur den slår ner på tallrikskanten när jag sätter mig för att äta. Eller slår i bordsskivan när jag reser mig upp. And so on.

Jag njuter inte, men jag fascineras. Och jag önskar att alla som vill uppleva detta välsignade tillstånd får möjligheten. Men allt är inte njutbart och fantastiskt. I alla fall tycker inte jag det. Dock verkar jag vara den enda i den gravida bloggvärlden med de känslorna. Men kanske beror det på att jag inte trippar runt i klackskor och bär de rätta accessoarerna. Så måste det vara. Jag får skärpa mig.

Välkommen du nya vardag!

8 januari, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Skylten är från Petters Laila Design och utgjorde priset i SlaktarStinas Adventskalender 2013

Med skräckblandad förtjusning har jag kastat mig in i en ny vardag. Jag har återigen plockat fram mina block, mitt pennfodral, min kalender och satt mig i skolbänken. Jag är student igen, pluggar. Med skräckblandad förtjusning, som sagt.

Förtjusningen kommer från att jag får tillgodose mitt behov av att lära mig nya saker. Men framför allt över att jag försöker göra någonting åt en situation som jag inte riktigt känner mig bekväm i. Tänka nytt, se lösningar och prova istället för att gräva ner mig i gnällträsket och bli en bittefitta. Om vi nu ska tala klarspråk.

Skräcken kommer spontant från mitt mänskliga försvar över att möta något helt nytt och främmande – vad sjutton har jag gett mig in på!? En normal reaktion och som också ofta är orsaken till att vi inte tar det där steget till förändring av något som vi vet ändå inte riktigt håller i längden. En reaktion och känsla som ofta begränsar oss.

Men hallå, vad ska du läsa till då? Vart vill du komma?
Det är ingen idé ni frågar, för jag vet inte själv. Eller jo, jag vet att jag ska utvidga mina kunskaper vad gäller IT, men vart jag vill komma…. det vet jag inte. Men jag är på väg, och just nu är det precis det som är det viktiga.

För övrigt så ser ni priset i SlaktarStinas Adventskalender i bilden ovan – återigen stort GRATTIS till Jenny Zinders som kammade hem priset!
Vill du ha en likadan? Gå in här och beställ en egen! Går att få i alla möjliga färgskalor och kombinationer – efter eget personligt önskemål. Om ni har problem med länken, så ta kontakt med mig så kan jag vidarbefodra Lailas uppgifter.

Nu – åter till skolboken.